Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När tystnaden tar över

Ljudet håller på att förlora sin status i samhället. Christine Antaya hoppas att det istället får en starkare ställning inom konsten.

”Kabelvåg” av Ann Rosén.Bild: Galleri 21
Tidigt en augustimorgon 1997 satte författaren James Meek, som då var korrespondent i Moskva, igång sitt sävliga lilla modem och när det slutat pipa såg han en stor rubrik på Sunday Times nylanserade hemsida om att prinsessan Diana hade dött i Paris.
När Meek nyligen skrev om det i London Review of Books framställdes det som ögonblicket då det skrivna ordet tog över ljudets position som primär nyhetsförmedlare. I årtionden hade först radio och sedan TV varit först med ”breaking news”, men med internet seglade texten upp på första plats igen. Det han erfor var naturligtvis bara en trevande början.
85% av alla filmer på Facebook ses idag utan ljudet på, smarta marknadsförare vet därför att man måste ha text till dem. Delar man en story på Instagram eller Snapchat kan man addera en liten ikon med texten ”Sound on!” om ljudet anses vara avgörande för innehållet. Annars förutsätts det motsatta.
Detta betyder naturligtvis inte att tystnaden har segrat – tysta avdelningar behövs numera även på bibliotek – men i en värld som betonar det visuella kan ljudets specifika egenskaper ibland glömmas bort eller nedgraderas. (Att Malmö stad, som denna tidning nyligen rapporterat, lägger 364 000 kronor på att ta fram en ”ljudidentitet” ska nog i sammanhanget ses som en seger för varumärkessamhället, inte ljudmediet.)
Fakta

Helgtips

1. Galleri Krets på Kristianstadsgatan har inretts med bås och besökarna bjuds på kaffe. Sitt en stund i sällskap av Max Ockborns skulpturer. Öppet helger kl 12-17.

2. Se Ann Rosén framföra sina blyertsverk live tillsammans med andra musiker på Galleri 21. 7/3 kl 19 och 17/3 kl 18.

3. Upplägget för Moderna Museet-podden är att den nya pressekreteraren – som trots att hon varit kulturjournalist koketterar med att inget veta om konst och reproducerar en del banala fördomar – genom intervjuer ska lära sig om konst och museet. Jag var först skeptisk till nivån, men dels är det ont om konstpoddar, dels är den välproducerad och rakt-på-sak vilket gör det värt att lyssna. Finns där poddar finns.

Däremot har ljudkonst, från att ha varit en relativt marginaliserad och inte särskilt historiserad del av samtidskonsten, kommit att ta en mer självklar plats. 2010 blev Susan Philipsz den första konstnären att vinna Turnerpriset med ett ljudverk, en installation där hennes tolkning av en gammal folkvisa spelades upp vid floden Clyde i Glasgow.
När hon fem år tidigare ställde ut på Malmö konsthall flödade hennes spröda version av en Radioheadlåt ut i den tomma konsthallen. Få utställningar har handlat så mycket om Klas Anshelms arkitektur.
Att både Philipsz och den Malmöaktuella konstnären Ann Rosén började sina konstnärsbanor med skulptur är kanske ingen tillfällighet. Philipzs arbeten är ett typexempel på ljudkonst som betonar rumsliga aspekter, det vill säga hur ljudet interagerar med eller förvandlar den specifika platsen, hur det får rummet eller människorna i det att framstå.
”Blyerts”. Från Ann Roséns utställning ”Blyertsbarriärer”.Bild: Galleri 21
Som utställningsupplevelse är dock Ann Roséns presentation på Galleri 21 något helt annat. Delvis har det med det begränsande gallerirummet att göra men också med att flera av verken spelas i hörlurar, vilket gör att man transporteras bort, snarare än blir varse den omedelbara omgivningen. Det enkla i att få lyssna koncentrerat på ett ljud som inte hör till en rörlig bild upplever jag som exklusivt.
Utställningen innehåller dock flera visuella komponenter: det meditativa videoverket ”Gården Soumenlinna” som gjordes när konstnären var på residens i Finland och började utveckla användningen av blyerts; partituren i blyerts som skapats efter varje uppförande och ett antal av ”instrumenten”, MDF-skivor med blyerts och kablar.
Som tonsättare och konstnär använder Rosén ofta egentillverkade instrument i sina elektroniska ljudexperiment. I ”Blyertsbarriärer” används grafit för att rita ljud. Bättre än så kan jag nog inte förklara det. När konstnären under vernissagen uppförde ett verk, drog hon enträgna streck med blyerts, trasslade med sladdar och kopplade kablar, i en blandning av ritat ljud, uppspelning och komponerande.
Ann Rosén framför "Blyertsmodul I".Bild: Christine Antaya
När jag tar på mig hörlurarna till verket ”Kabelvåg” blandas ett knastrande med ett porlande, droppande ljud. Kontrasten mellan det elektriska och det organiska ljudet är kanske en av de barriärer som hänsyftas i utställningens titel. Det är ett bra exempel på ett ljudverk som inte enbart handlar om sig själv, om ljud som sinnesförnimmelse, utan faktiskt uttrycker något som kan gripa in i den levda verkligheten.
Det är svårt att avgöra vad som är det rationella och vad som är det mystiska i den till synes komplicerade konstruktionen med sladdar och blyertsklotter som producerar det knaggligt vackra ljudet. På samma sätt som man kan önska en portion tystnad kan man behöva en portion ljud.
”Blyertsbarriärer”, Ann Rosén, Galleri 21, Malmö, t o m 17/3
Gå till toppen