Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Jihadisterna försvinner inte för att vi blundar.

I närheten av Baghouz i östra Syrien vaktar en kurdisk soldat en grupp män, de flesta av dem utlänningar, som evakuerats och nu ska kontrolleras.Bild: Felipe Dana
Svenskar som anslutit sig till Islamiska statens mördarband kommer inte att få hjälp av svenska myndigheter att återvända till Sverige, fastslår statsminister Stefan Löfven (S).
Det beskrivs som att Löfven "stänger dörren". Snarare sticker även han nu huvudet i sanden. Problemet försvinner inte för att regeringen blundar.
Skulle jihadisterna släppas fria, fritas eller rymma kommer sannolikt de flesta att förr eller senare återvända till Sverige på egen hand. Det har andra gjort tidigare. Av de minst 300 svenskar som sedan 2012 åkt ner för att slåss för IS och liknande grupper i Syrien och Irak beräknas hälften ha återvänt. Det går inte att stänga någon dörr. Den som är svensk medborgare kan inte hindras från att resa in i Sverige.
Problemet försvinner definitivt inte för kurderna, vars väpnade styrkor dragit det kanske tyngsta lasset och fått göra de största uppoffringarna i kampen mot IS. Nu förväntas kurderna tydligen också ta ansvar för att skydda Sverige från landets egna medborgare genom att förhindra att de återvänder hem. Samtidigt förväntar sig Sverige att andra länder tar emot sina medborgare som utvisas härifrån.
Den kurdiske politikern Sinem Mohammed påpekar i Ekot på måndagen:
"De här är era medborgare från era länder som har kommit till våra områden för att förstöra, våldta och döda."
Det argument Löfven framför – och som utrikesminister Margot Wallström (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) framfört före honom – är att IS-fararna struntat i UD:s resevarning.
Det är ett märkligt, formalistiskt resonemang. Att de här individerna inte följt UD:s rekommendationer är det kanske minst intressanta i sammanhanget. Det avgörande är att de alla kan misstänkas ha blod på sina händer, att aktivt eller passivt ha bidragit till mord, tortyr, förslavande, grova sexuella övergrepp i enorm skala, till handlingar som kan klassas som brott mot mänskligheten. Och det gäller även de kvinnor som rest ner för att bli en del av IS kalifat. De har precis som männen gjort ett val, de måste ta ansvar för det. Även om de nu – som de intervjuade i SVT:s Agenda (24/2) – hävdar att de ingenting sett, ingenting gjort.
Med IS-fararnas minderåriga barn är det annorlunda. De ska inte straffas för föräldrarnas val och handlingar. Vilket komplicerar frågan ytterligare.
Moderaterna föreslår nu att den som ansluter sig till grupper som IS ska kunna fråntas sitt medborgarskap. Fast då måste det till en grundlagsändring vilket kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan. En lagändring kan därmed inte träda i kraft förrän år 2023. Det är alltså inte en lösning på dagens dilemma.
Som vanligt när det gäller lagstiftning mot terrorism är regering och riksdag sent – eller för sent – ute.
I en rättsstat döms ingen utan stöd i lag. Ingen döms för brott utan att vederbörandes skuld bevisats bortom rimligt tvivel.
Det gäller också när brotten är som vedervärdigast, när det känns som mest frestande att "runda lagen".
En sådan hållning motiveras inte av omsorg om terrorister utan av omsorg om de juridiska och moraliska principer som den västerländska demokratin och civilisationen vilar på. Det är en omsorg om just den ordning som Islamiska staten och dess anhängare förkastar och vill förgöra.
Att hjälpa IS-anhängarna hem har den fördelen att återvändandet sker kontrollerat och att dessa individer kan förhöras och utredas med en gång. Det skulle i bästa fall öka sannolikheten för att de också kan åtalas. Åtminstone skulle de vara medvetna om att de finns på Säpos lista. Under uppsikt.
Nu har ingen IS-återvändare så här långt dömts i Sverige för krigs- eller terrorbrott. Förklaringen är att brotten är svåra att bevisa. Oviljan mot att se krigarna återvända är därför välgrundad. Utan tvekan skulle de utgöra en säkerhetsrisk. En säkerhetsrisk där – och här. Vilket deras mordiska framfart i regionen de senaste åren tydligt visat.
Nej, det finns igen enkel lösning. Ingen självklar, ingen optimal. Men att bara blunda är ändå den sämsta av alla.
Gå till toppen