Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bostäderna är nyckeln till ett rättvist samhällsbygge

Vad är svaret på bostadsfrågan? Dan Hallemar läser den nya boken ”Bostadsojämlikhet” och konstaterar att det inte är mängden bostäder som är problemet, utan fördelningen.

Nybyggnation i Västra hamnen i Malmö.Bild: Hussein El-alawi

Carina Listerborn

Bostadsojämlikhet - Röster om bostadsnöden. Premiss.

Det finns en fin liten scen i Tony Parkers bok ”The people of Providence”, en intervju- och reportagebok från början av 1980-talet om ett bostadsområde i Londons utkanter. Den 34-åriga Alan berättar hur det gick till när han och hans flickvän Linda efter åtta månader fick en bostad i höghusen i Providence: ”De sa att vi stod långt ner på väntelistan”, berättar han, men en dag, efter åtta månader, fick de veta att det fanns en ledig bostad. ”När jag kom hem den kvällen och berättade för Linda sa hon ingenting, hon satte sig bara ner och började gråta. Jag är inte så bra på sådana där saker, jag sa ok, bra, jag går en sväng till puben.”
När han kommer tillbaka har Linda lagt en vit duk på bordet, han frågar vad de ska äta. ”Och hon säger: Vänta så får du se, det är strax klart, gå och tvätta dig. Vet du vad det var? Sardiner på rostbröd”.
Många talar om bostadsfrågan, att den måste lösas. Vad är svaret på bostadsfrågan?
Sardiner på rostbröd, allas rätt till den där måltiden och känslan av att få en nyckel till ett eget hem.
I Carina Listerborns bok ”Bostadsojämlikhet. Röster om bostadsnöden” finns en pedagogisk genomgång av Sveriges bostadspolitiska historia men framför allt en samling berättelser från vår tids ”bostadsprekariat”, en ”heterogen grupp människor som kämpar för värdigt boende”.
Ord som återkommer är ”flyt”, ”social förmåga”, ”kontakter”. ”Man måste vara stark för att vara svag på bostadsmarknaden”, som Listerborn skriver. Det finns så många dystra konstateranden här som på sätt och vis bara nämns i förbigående, som att ”bostadssituationen går numera i arv”.
Ordet bostadsojämlikhet som gett boken dess titel kommer från den brittiske geografen Danny Dorling. Det är ett ord som sätter fingret på kärnan i diskussionen om bostaden i samhället eftersom det, i en tid som är fixerad vid att bygga fler bostäder, pekar mot att problemet inte är mängden utan fördelningen.
Bostadsfrågan blir på så sätt en del av ett samhälle med ökande klyftor, ja i ett samhälle över huvud taget. En av 1900-talets stora gåtor är hur det som en gång kallades bostadssektorn lämnade samhällsbyggandets innersta kärna. Istället bytte den namn till bostadsmarknaden och blev en del av ett stadsbyggande vars främsta mål är att bygga framgångsrika och attraktiva städer för de som kan betala.
Mindre än hälften av alla unga mellan 20 och 27 i Malmö-Lund hade en egen bostad 2015, den lägsta andelen sedan man började mätningarna 2003. 21 000 unga vuxna i Malmö-Lund (2017) önskar en egen bostad men har inte råd eller möjlighet att få en.
Listerborn konstaterar att medelinkomsten i Malmö är lägre än genomsnittet i landet och att den skiljer sig mycket beroende på vilken stadsdel man bor i, att till exempel barnfattigdomen är över trettio procent, att jämföra med landets 12 procent. Samtidigt ökar både hyrorna i delar av allmännyttan och bostadsrättspriserna mer än i Stockholm. Listerborn frågar: ”Vill Malmö bli ett nytt Stockholm som stänger sina gränser mot låginkomsttagare eller vara den inkluderande staden som Malmö på många sätt är?”.
Kostnaden för att bo i hyreshus har stigit dubbelt så mycket som andra priser medan boendet i det självägda segmentet har blivit billigare, konstaterar Listerborn. Forskare har visat att de 90-procentiga prishöjningarna i hyresbostäder beror på politiska beslut. Trots detta var den enda bostadspolitiska idén som fanns med i januariavtalet den om marknadshyror i nyproduktion och de få gånger det dyker upp förslag för att förändra bostadsmarknaden rör det just hyresrättsmarknaden.
Vad skulle hända om alla politiker, experter och särintressen skulle sluta peka på den ena eller andra bostadsformen och istället började se på hur man mer rättvist kunde fördela bostäder? Eller om kommuner som Malmö skulle börja ta makten över bostadsojämlikheten? Man äger stora markområden och man har framför allt planmonopol, man bestämmer vad som ska byggas.
Landskronas inre stad kunde under under 1990-talet erbjuda något som andra kommuner i sydvästra Skåne inte hade: instegsbostäder.Bild: Moa Dahlin
Nyckeln till allt är instegsbostaden, den första bostaden. När Landskronas inre stad under 1990-talet blev en plats med stora sociala problem var det för att staden med sin stora mängd små privata hyresfastigheter kunde erbjuda något som andra kommuner i sydvästra Skåne inte kunde erbjuda: instegsbostäder.
Problemet var så klart att dessa tillhandahölls av fastighetsägare som var oseriösa och tjänade pengar på människors utsatthet. Men det kan vara bra att förstå att i en marknad som Listerborn kallar ”nyckelns ekonomi”, där den som har en nyckel till en bostad har ett övertag, så kommer detta alltid att uppstå, ett utsatt prekariat i händerna på godtyckliga fastighetsägare. Om inte politiken – lokalt och statligt – väljer en annan väg, ett sätt att omfördela resurser och möjligheter till dem som idag inte kan efterfråga bostäder.
Det är inte hugget i sten att dessa instegsbostäder ska vara hyresrätter. Vad som behövs är att ifrågasätta allt som är den befintliga ojämlika ordningen. Men en sak är helt säker: Varken dyrare bostäder med marknadshyror eller ännu fler dyra bostadsrätter i prestigefulla stadsutvecklingsområden kommer att innebära fler nycklar till dem som verkligen behöver dem.
Och det är de nycklarna som kan öppna sardinburkarna.
Gå till toppen