Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Sorglustigt när britterna svajar ända till EU:s tröskel.

Theresa May.Bild: Francisco Seco
Ju närmare exit britterna kommer, desto svårare blir det att hitta ut. Mitt i allvaret liknar brexit allt mer en sketch uppförd med bister brittisk humor.
Svängningarna tilltar under den politiska irrfärden, till och med inom regeringen förs livliga diskussioner om vilka de möjliga vägvalen egentligen är. Tre ministrar har vädjat i ett öppet brev till premiärminister Theresa May om att öppna för förlängda förhandlingar med EU, för att det kan få katastrofala följder för Storbritannien att krascha ut ur unionen utan att ha något avtal på plats.
Mays huvudspår är alltjämt att utträdet ska ske som planerat den 29 mars. Men på tisdagseftermiddagen öppnade hon så smått för en förlängning – om hennes förslag till avtal inte heller vid nästa prövning får tillräckligt stöd. Omröstningen i januari blev ett historiskt nederlag för premiärministern och på onsdagen var det tänkt att underhuset skulle rösta på nytt, men i helgen meddelade May att omröstningen skjuts upp till den 12 mars.
Senareläggningen är av allt att döma ett försök att sätta ytterligare press på underhuset. Med bara drygt två veckor kvar till utträdesdagen kan parlamentarikerna knappast förvänta att liggande avtal ska hinna förhandlas om. Teoretiskt borde det öka Mays möjligheter att få rösterna med sig. Men utträdesprocessen har inte präglats av politisk självbevarelsedrift, vilket talar emot plötslig insikt om stundens djupa allvar.
En fingervisning om läget väntas May få när underhuset på onsdagen debatterar och röstar om enskilda brexitfrågor.
Vid behov hålls en omröstning om förlängning den 14 mars, men det går likväl inte att helt utesluta ett utträde utan avtal. Underhuset skulle kunna rösta ned Mays förslag för att sedan säga nej till såväl avtalslöst utträde som förlängd förhandlingstid. Ologiskt, förstås, men i denna röra verkar allt möjligt. Och vad ändras egentligen av lite extra tid?
"En fördröjning av processen ger ingen överenskommelse. En fördröjning innebär ingenting annat än en fördröjning", framhåller May själv.
Och betonar att en eventuell förlängning inte får bli för lång. Men det kan krävas tidsödande omförhandling med EU för att hon ska kunna få parlamentet med sig, påpekar Labourledaren Jeremy Corbyn.
Sedan hör det förstås till saken att britterna inte kan styra tidsramarna själva. Som motpart i förhandlingarna har EU lika mycket att säga till om i sammanhanget.
Som om denna röra inte räckte diskuterar Labour nu en ny folkomröstning. Folket bör få ta ställning till premiärministerns avtal med unionen – och att lämna utan avtal skulle inte vara ett alternativ för partiet.
Det är kanske ingen orimlig hållning i sig, men frågan är synnerligen sent väckt. Och hur skulle svarsalternativen se ut?
En central fråga här blir dessutom vad en ny omröstning skulle sända för budskap till folket, vad som skulle vara kvar av förtroendet för politikerna om hela denna långdans slutade på ruta ett. För att politikerna som utlyste en folkomröstning inte var kapabla att hantera resultatet.
Nog för att valdeltagandet var lågt och överdrifterna många i den föregående debatten, men det vore ändå magstarkt att följa folkets valda väg ända till yttersta kanten av unionens tröskel – bara för att vända på klacken och be folket om hjälp att komma över den.
Inte med bästa vilja går det att säga att EU-frågan har skötts på ett politiskt förtroendeingivande vis. Enorma ekonomiska värden står på spel – för både britterna och EU – och därtill mänskliga sådana. Den känsliga Nordirlandfrågan är ännu inte löst och efter decennier av fred sägs militanta grupper nu åter mobilisera.
Något gott alternativ är svårt att se. Det handlar nu snarare om att välja den minst skadliga vägen. För hur skilda alternativen än är, så tär de alla i olika grad på förtroendet för politik och demokrati. Så mycket att hanteringen riskerar att öka politikerföraktet långt utanför Storbritannien.
Gå till toppen