Vilken sympatisk replik Anders Piltz skrev på min text om kärlek utan mellanhänder! Tack för den, här kommer några kommentarer.
Som jag tolkar Piltz anser han liksom Joel Halldorf att det liberala samhället är inne i en postsekulär era, där individers behov av religion blir allt mer påtagligt. Sant är att faktorer som nyreligiositet, fler troende i vårt land och en högervåg har gett luft under vingarna åt idén om att Gud fattas oss. Så beskriver inte religiösa det, de menar att vi är vid vägs ände; vilsna och andefattiga med skör medkänsla och integritet eftersom Gud – den entitet som frambringar och upprätthåller dessa livsavgörande godsaker – inte är centrum för vår gemenskap.
Känner du så? Brukar jag fråga den religiöse som presenterar det postsekulära tillståndets attribut. Känner du dig tom och moraliskt rådvill i detta västerländska samhälle? Ofta blir de paffa: Nej! Jag har ju Gud!
Utsagan gäller alltså oss icke-troende, diagnosen ställs på våra tillkortakommanden och eventuella inflytande. Ser ni problemet? Inom filosofin kallar man detta för att ha preferenser för andra. Mänskliga rättigheter via Gud är det enda fungerande vapnet mot ”människoföraktande ideologier” betonar Piltz, men jag vill ha det fört till protokollet att det är just preferenser om hur andra ska leva som igen och igen tar form av människoförakt och tvång.
Piltz katolicism är god vilja och vänlighet, han vill att alla ska få del av nåden. Men religionens ansikte är mänskligt endast i sekulära nationer, i religiösa stater är det ofta barbariskt. En historieskrivning måste vara bra selektiv om den påstår att ”respekten för de svaga och eftersatta” förskingras från samhällsbygget i takt med att övernaturlig metafysik gör det. Kyrkan har varit storproducent av svaga och eftersatta, religiös sexualmoralism har mycket lidande på sitt samvete. Det var förr, säger folk. Ja, allt blir bättre när lagstiftning om religionsfrihet – som också innebär frihet från religion – undfägnas oss; det är nästan som om statlig humanism gör kristendomen godare och inte tvärtom.
Varför vill Piltz ha besvär med att knuffa religionens stenbumling upp för vetenskapens berg? Metafysik förklarar det fysiken inte kan, så förstår jag Piltz, och hans metafysik är en osynlig gudsväv. Men om begreppet används om en förnimbar men omätbar del av tillvaron, så förhåller sig fysik till metafysik som astronomi förhåller sig till astrologi.
Medan det metafysiska gudsargumentet i Piltz text är ett mystiskt cirkelargument så är det andra instrumentellt: Utan religion kan vår art varken uppföra sig eller frodas. ”Mänskliga rättigheter är en översättning av den judisk-kristna traditionens övertygelse om att människan är skapad till Guds avbild”, skriver Piltz, Gud är moralens källa och blueprint. Wow, stark tobak! Mänskliga rättigheter kommer inte från politiska strömningar, klasskamp eller människor? Såvida de inte rörts av den kristna guden?
Ödet föll sig så att jag påbörjar denna replik samma dag som Påvens möte om sexuella övergrepp som grasserat inom katolska kyrkan, inleds. Katoliker generellt kan inte lastas för dessa men katolska kyrkan bör klandras för att ha värnat förövarna och inte deras offer. Den religion Piltz kallar garant för människovärdet lånade sig till att vara garant för att pedofiler kunde skada barn. Inte ens präster ärade idén Piltz beskriver som moraliskt tvingande, den om att människan är skapad till guds avbild.
När religionens glansiga papper rivs av så kommer dogm, skenhelighet och förmätenhet i dagen. Är inte det problematiskt? Sekulär andlighet eller liberal demokrati kan inte lova andlig styrka, menar Piltz, eftersom dessa läror placerar goda värdens ankare i människors rörliga kosmos. Nä, allt som kan ordnas är bättre förutsättningar och sådana uppstår när vår moral är vårt ansvar; du har ingen rätt att skada andra för det är dåligt för dem, vems avbild du råkar vara är inte aktuellt.