Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Varumärket står sig i konkurrensen

Jonn Palmér Jeppsson och resten av publiken hänger med i svängarna, trots att In Flames är genrens minst konsekventa band.

Bild: Nuclear Blast

In Flames

METAL. I, the mask.

Vare sig de vill erkänna det eller ej, så sysslar alla artister med någon form av varumärkesbyggande. Man kan göra som Ed Sheeran och positionera sig som världens mest alldagliga mellanmjölksmänniska. Man kan göra som Mötley Crüe, det enda bandet som någonsin gjort comeback med en bok, och göra allt för att tillfredsställa publikens behov av rock'n'roll-fantasier. Man kan göra som amerikanska death metal-bandet Pissgrave, som hatar popularitet så mycket att omslaget till deras förträffliga nya album "Posthumous humiliation" är en närbild av en man som fått underkäken avsliten – en fuck off-gest som förstås bara gör bandet mer tilltalande för genrefans.
Varumärkesbyggande är också vad jag förknippar med In Flames, ett av Sveriges mest framgångsrika metalband. Generellt är metalskallar måttligt förtjusta i förändring, men In Flames har lyckats göra förnyelse till en del av bandkonceptet. Gå från stilbildande melodisk death metal mot något mer mainstreamrockigt på 2002 års "Reroute to remain"? Snöa in på Radiohead och spela in en åttaminutersvisa med stråkar och känslig gnällsång några år senare? Tappa den sista originalmedlemmen 2010? Vara genrens minst estetiskt konsekventa band, med allt från färgsprakande science fiction-målningar till photoshoppade högtalarmembran till svartvita skelettkorpar på skivomslag och bandtröjor?
Inga problem, publiken hänger uppenbarligen med i svängarna. Och de som inte gör det kan bekvämt avfärdas som bakåtsträvare.
Tre år gamla albumet "Battles" var nästa logiska steg i utvecklingen. Bandet skaffade sig ännu en ny logga, med orolig text som ser ut att vara krafsad på en vägg i någon skräckfilm, och började samarbeta med Howard Benson, känd för att ha producerat Kelly Clarkson, Adam Lambert och en massa radiovänlig rockmetal. Benson hjälpte göteborgarna att mejsla fram tydligare låtkonturer och peppigare melodier, men lämnade också utrymme för det Tool-inspirerade, sju minuter långa spåret "Wallflower".
"I, the mask", fullängdare nummer tretton, fungerar som en sorts inventering av In Flames tillgångar. Inslagen av melodisk death metal är rappare och tyngre än på många år, klassiska hårdrockssolon hör till som ägg under påsken och bandets urgamla gycklarmaskot står och blänger på skivomslaget – inslag som passar fint i en nittiotalsvurmande samtid.
Samtidigt är de melodiska refrängerna, som gjorda för allsång på sommarfestivalernas största scener, ännu mer Howard Benson-effektiviserade. I en intervju med Loudwire förra året förklarade producenten sin arbetsmetod: "Texterna är anledningen till att folk köper skivor. /.../ Vi säljer känslor här. /.../ Man letar efter något som är allmängiltigt men inte har sagts på just det här sättet förut."
Låt efter låt antyder att Benson och sångaren Anders Fridén har gjort allt för att maxa dragkraften i både text och melodi. Man känner hur viktigt det ska kännas att höra refrängen i "We will remember", att tänka på röster i huvudet i "Voices", att spegla sig i albumets titelspår eller att stämma in i barnkören som ropar att vi ska slåss för livet i "(This is our) house". Sista låten är en powerballad som heter "Stay with me" och handlar om att stanna hos någon i den mörkaste av nätter. Originellt? Inte ett dugg, men om vill man få folk att känna stort och mycket är det väl snarast en fördel.
Helheten? Mycket av allt åt alla. Varumärket In Flames står sig i konkurrensen.
Gå till toppen