Fyra män i kostym spelar på sina elgitarrer. Kaninmaskerna de bär över ansiktena gör att de ser hotfulla, men samtidigt fåniga ut. En ensam kvinna står i kroppsstrumpa med livmodern som en teckning utanpå kroppen. Så ser persongalleriet ut när ”Valerie’s voice”, en experimentell operaföreställning baserad på Valerie Solanas ”SCUM-manifestet” går upp på Bastionen i Malmö i regi av Helena Röhr. Kvinnan, spelad av sopranen Paulina Pfeiffer, är den som styr på scenen. Och det stör mig att hon är minst påklädd av de fem, mest utsatt rent kroppsligt: återspegla eller reproducera patriarkatets struktur, det är en svår balansakt.

Först agerar hon som en skev ”Daddy’s girl” – Valerie Solanas hatobjekt – hon smilar upp sig mot publiken och låtsas lyssna till någon osynlig mainsplainer långt borta. Något vredgat i blicken avslöjar dock att hon faktiskt inte är en av dessa ”artiga, värdiga, kuvade, beroende, rädda, själlösa, osäkra” pappaknullare som Solanas skriver om. Efter en stund tar hon på sig en livrem och förvandlas till en patriark som uppfostrar sina söner (gitarristerna) att ”not be a sissy”, men ofrånkomligt transformeras hon genom föreställningen till en SCUM-kvinna, en medlem i Society for cutting up men.

De senaste åren har Valerie Solanas och hennes ”SCUM-manifestet” närmast blivit sönderkramade i olika kultursammanhang, och det är inte konstigt att det lockar: manifestet är en av de skarpaste analyserna som finns av såväl patriarkatet som tänkandets historia. Den är på samma gång dödligt kontroversiell och fruktansvärt rolig – en text att återkomma till, samtidigt en text skriven från botten. ”Det som sägs om patriarkatet från den platsen är det enda som är värt att veta om patriarkatet”, skriver Sara Stridsberg i förordet till den svenska utgåvan.

”Valerie’s voice” skapar onekligen en intressant krock mellan Solanas rännstenstext och denna den kanske finaste av konstformer, operan. Det blir starkt och får en nästan självhatande effekt när Pfeiffers höga vackra röst sjunger strofer som ”Great art, great men, deep stuff”: en stor del av manifestet ägnas ju åt att göra ner just den stora konst som de värdelösa männen genom århundradena försett oss med.