Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Terrorhotet består. Och lagstiftningen ligger efter.

I en propagandafilm från 2017 visas IS-rekryter som övar.Bild: Uncredited
Det ska bli straffbart att delta i eller ha samröre med terrororganisationer, föreslår regeringen.
För lite och för sent?
Åtminstone för sent för att kunna straffa de hundratals svenskar som från 2012 och framåt anslutit sig till Islamiska staten, IS, och liknande extremiströrelser. Retroaktiv lagstiftning är inte tillåten när det gäller straffrätt – ingen kan dömas för en handling som var laglig när den begicks.
För lite? Risken finns.
"Min bedömning är att med den här utvidgningen av det kriminaliserade området så kommer vi att kunna åtala och döma betydligt många fler i den här kretsen än man tidigare kunnat göra", sade justitieminister Morgan Johansson (S) till Ekot på torsdagen.
Ungefär samma sak sade Johansson om lagen om förbud mot terrorresor, som började gälla den 1 april 2016. Fast vid det laget hade resandet till Syrien och Irak i stort sett upphört.
"Ganska tandlös", löd omdömet om den lagen från Fredrik Hallström, biträdande chef för Säpos enhet för ideologiskt motiverade aktörer, i december förra året. Att få fram tillräckliga bevis mot terrorresenärer – så som lagen är formulerad – visade sig vara svårt.
Av de omkring 300 svenskar som sedan 2012 rest ner till Syrien och Irak för att ansluta sig till olika militanta islamistiska grupper har omkring 150 redan återvänt. Att i Sverige utreda och bevisa brott begångna i inbördeskrigets Syrien eller Irak är ytterst komplicerat. De två som åtalats och dömts hade själva sparat bevis för sina krigsbrott på en video som polisen kom över.
Kanske ett hundratal – män, kvinnor och barn – finns kvar i regionen. Det är om dessa debatten nu handlar.
Hämta hem eller lämna kvar och hoppas att de aldrig lyckas ta sig tillbaka till Sverige? Det senare verkar vara den rödgröna regeringens vägval.
Nu diskuteras att göra det möjligt att dra in terroristers medborgarskap. Bortsett från att det kan bli ett slag i luften – det fungerar på sin höjd mot individer som har dubbelt medborgarskap – så kommer en sådan lagändring att ta flera år. Inte ens i teorin skulle det kunna lösa problemet med de svenska IS-medlemmar som idag sitter fångna i olika läger i Syrien.
Terrorismforskare som Magnus Ranstorp har påpekat att de som nu – när IS kalifat i stort sett utplånats – finns kvar i området, är de mest förhärdade och mest ideologiskt övertygade. Som göteborgaren Michael Skråmo, som nyligen lät hälsa att han hellre dör än ger upp.
Det är heller inte dåligt samvete, skam eller skuld som präglar de kvinnor som evakuerats tillsammans med sina barn ur Islamiska statens sista syriska fäste, Baghouz, rapporterade Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén på torsdagen.
"Jag möter ingen kvinna som visar ånger, vissa är aggressiva mot journalister och många vägrar prata, särskilt de som har barn som ser skandinaviskt blonda ut", berättar Uddén.
Tillfångatagna svenskar har i intervjuer berättat hur de arbetat som ambulansförare, kockar eller bara levt i kalifatet – ingen har stridit. I IS väldokumenterade terror har de i alla fall inte deltagit, hävdar de, de har knappt ens märkt av den. De ångrar sig, de ber om en andra chans. De vill bara hem till Sverige och leva vardagsliv. Deras trovärdighet är låg.
Andra länder har varit betydligt snabbare med att få en effektiv terrorlagstiftning på plats. Norge införde 2013 en lag som förbjuder deltagande i terrororganisationer.
Naivitet och senfärdighet har präglat hanteringen av terrorhotet. Kanske har det också handlat om bristande fantasi: få kunde föreställa sig att något motsvarande IS terrorkalifat skulle kunna uppstå. Och locka så många.
Antiterrorlagstiftningen blir genom regeringens förslag mer heltäckande. Det är bra. Men väl så viktigt är hur de som redan återvänt och de som lär återvända de närmaste åren, hanteras. Utreda och åtala de som kan åtalas. Övervaka de som fortfarande kan utgöra ett hot. Ge hjälp till dem som är villiga att ta emot den att återanpassas till samhället. Inte främst för deras skull men för allas vår skull.
Gå till toppen