Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Bakom tårarna finns ändå IS.

Mördarsekten faller. Nu ska IS historia skrivas. Med berättelserna från dem som var med. Inte för deras skull, men för vår.

IS-anhängare. Fängslad och dömd.Bild: Maya Alleruzzo
De har inget sett, inget hört, inget gjort. De ville ju bara köra ambulans eller ge blod. De var ute i de bästa av uppsåt. Möjligen, möjligen för att sätta piff på sitt svenssonliv.
Så låter det nu när de som en gång valde terrorsekten IS, ”kalifatet”, ser sin dröm vittra. Infösta i läger drar de sina snyfthistorier. Hatet mot det västerländska samhället och mot friheten är som bortblåst.
Vi ser kvinnornas tårdränkta ögon i tv, hör deras röster. Läser berättelserna.
Och ja, det knyter sig i magen av avsky när de som frivilligt gav upp allt för att kämpa för mördarsekten och för ett liv i det islamistiska drömriket nu sitter där och gnäller. När de gråtande vädjar om att få komma hem – för att de längtar efter lugn, mat och vardag.
Allt det där de en gång demonstrativt tog avstånd från.
Är det angelägen journalistik att visa detta? Eller riskerar medierna att bli megafoner i den glödheta debatten om vad som ska hända med dem som reste medan IS var segervisst?
De har anslutit sig till vårt samhällssystems fiender. Till dem som vill förgöra oss och vårt sätt att leva. De har gått med i en sekt som torterat, stympat, korsfäst, våldtagit och bränt människor till döds, som sålt barn och kvinnor som sexslavar, som skurit av halsar och spetsat huvuden på pålar.
Johan-Mathias Sommarström påminner i SR om grymheterna, särskilt mordet på en amerikansk journalist: "De klädde honom i orange overall och skar halsen av honom. Det var 2014, allt filmades, filmen spreds. Alla visste. Alla IS-terrorister visste, deras anhöriga visste, ändå stannade de kvar."
Jag kan ha sett, säger en fången svensk IS-terrorist i SVT:s Agenda (24/2) när han blir pressad, men tillägger genast att han ”bara var en individ i en organisation och inte stod för allt det där”. Han försöker hålla distansen, men också de som inte bokstavligen har blod på sina händer är medskyldiga. Också chaufförerna och sjukvårdarna, kvinnorna som födde barn var en del av kampen, alla som ställde upp med sina färdigheter och sitt liv bidrog till ”kalifatet”.
Den intervjuade kvinnan som nu bara vill lämna nöden och hungern i ”skitlandet”, komma hem till Sverige och ta sina barn till parken, djurparken och simskolan går att förstå. Men förlåta? Hon vädjar till svenskarnas ödmjukhet och rättvisa. Det är magstarkt.
Alla har inte heller drabbats av ruelsen. De kvinnor som SR:s Cecilia Uddén mötte utanför IS sista fäste, Baghouz, häromdagen sade att de bara kom ut för att barnen var hungriga, men de är säkra på att IS överlever. Ingen visade ånger; ”vissa är aggressiva mot journalister och många vägrar prata, särskilt de som har barn som ser skandinaviskt blonda ut”, rapporterade hon.
Nyhetspodden The Daily (22/2) från New York Times möter Houda, dotter till en tidigare jemenitisk diplomat som växte upp i USA i ett konservativt muslimskt hem. Hon fick inte umgås med vänner och hamnade istället på nätet där hon radikaliserades och påstår att hon uppfattade det som en religiös plikt att åka, en ”pilgrimsresa”. Så hon rymde hemifrån, flög till Turkiet, smugglades in Syrien och hamnade i ett låst hus bland ett hundratal ogifta kvinnor. Det fick hon lämna bara om hon gifte sig. Som oskuld tvekade hon, men gav sig efter en månad.
Ja, det låter orimligt att hon inte skulle ha känt till att kvinnornas uppgift var just att gifta sig och föda nya IS-krigare. Det tråkiga hemmafruliv hon beskriver är inte heller hela bilden – reportern berättar att Houda som nätaktivist uppmanade amerikaner att ansluta sig till IS eller utföra terrordåd hemma. I en tweet håller hon sitt amerikanska pass och skriver att det "snart ska brinna" – nu kallar hon sig amerikan, nu vill hon hem.
I takt med att IS tryckts tillbaka tvingades hon flytta från by till by och alldeles på slutet ska hon ha träffat en annan kvinna, Kimberly, och lyckats fly.
Är deras historier värda att återge? Ja, men de kräver en journalistisk kontext, en påminnelse om sammanhanget.
Är de sanna? Allt går inte att kolla och, som reportern konstaterar, så kan det verka för enkelt att de lyckades fly precis när kalifatet brakade samman.
Ska de få snyfta offentligt? Ja, trots allt. Att förstå är inte att förlåta, att förklara är inte att försvara. Deras berättelser blir bitar i en mosaik, bilden av IS. Det finns ett allmänintresse i att försöka förstå hur de tänker, vad som drev dem och hur de levde. Och publiken har god förförståelse om den bestialiska IS-regimen så det stora flertalet genomskådar hyckleriet.
Tårarna må vara äkta, men de tvättar inte bort skulden.
Frågan om vad som ska ske med dem som valde IS är svår. Oavsett vad man tycker om de enskilda individerna och deras ynkliga tårar så måste det här hanteras. Att hoppas att kurderna och de andra som bekämpat IS inte bara ska sköta kriget utan också bygga freden medan vi blundar är naivt. Och farligt. Det finns tusentals IS-anhängare i Syrien, till slut kommer många att lämna lägren på något sätt och då är revanschlystna människor – som redan visat sig vara fanatiska – på fri fot.
Även om grundinstinkten nu kan vara att låsa in alla och slänga nycklarna så måste ett civiliserat samhälle hantera detta snyggare – vårt system står ju moraliskt över det bestialiska ”kalifatet”. En viktig förutsättning är kunskap om sekten och livet där. Då måste vi lyssna till dem som var med.
Gå till toppen