Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Ovissheten lyfter ostrukturerad utflyttningsfest

Hotellet på Norra Vallgatan

Hotellet på Norra Vallgatan, Malmö. 2-3/3

Arrangeras och kureras av PLX tillsammans med Karl Arvidsson, Ariel Gomar, Alexander Höglund, Olof Lindgren, Niklas Gagner, Viktor Hermansen.

Det före detta hotellet på Norra Vallgatan har förvandlats till en två dagar lång konstinstallation, bland annat hamnade besökarna mitt i en kräftskiva.Bild: Pressbild / PLX
Att besöka den två kvällar långa konstinstallationen ”Hotellet på Norra Vallgatan” påminner mycket om att vara inbjuden till en utflyttningsfest, där lägenhetsvärden precis har blivit uppsagd från sitt rivningskontrakt. Eftersom det ändå inte längre spelar någon roll vad som händer med bostaden, är det okej att rita på väggarna, bryta upp golvet och såga hål i taket.
Skillnaden är att detta inte är en rivningskåk, utan ett nedgånget före detta hotell, som fram till december fungerade som ett tillfälligt hem för hemlösa. I väntan på en totalrenovering, har musikfestivalkollektivet PLX med vänner skapat en odyssé över hotellets historia, tillsammans med ett stort antal konstnärer, musiker och andra kreativa.
Nivån på de individuella verken är genomgående mer amatörmässig än professionell, men som totalupplevelse är detta ett uppiggande grepp. Framför allt tack vare själva huset och dess spökhusliknande planlösning, med små rum, smala trappor, gammal porr på väggarna och svindlande vackra men sorgligt vanvårdade parkettgolv.
Därmed är det även de platsspecifika verken som sticker ut. Jag tycker framför allt om Olof Lindgrens sorteringskonst i ”Installation nr 8”, där han har organiserat alla de delar av rummet han har lyckats bända loss. Från dörrhandtag och kablar till brandvarnare och golvlister.
Olof Lindgrens ”Installation nr 8”.Bild: Pressbild / PLX
Ett annat verk på samma tema är Snejina Latevs kollage av den uppbrutna parketten, som i hennes händer format ett nytt mönster. Det gör ont i mig att se golvet förstört, men jag är samtidigt glad att någon har brytt sig tillräckligt mycket om det för att ge det nytt liv.
Varje konstnär eller konstnärskollektiv har fått varsitt rum att nyttja efter bästa förmåga. I vissa pågår performance, som den iscensatta kräftskivan eller den sektlika gruppupplevelsen, där frivilliga deltagare utsätts för teambuilding-aktiviteter, medan andra är statiska.
Ibland är de både och, som när en plastklänning plötsligt inte längre hänger på sin galge, utan är ute och går. Eller som i Jenny Bergs installation, där fyra långsamt smältande isblock i en byggnadskonstruktion får taket att långsamt sänka sig nedåt. En perfekt symbol över den stundande klimatkatastrofen.
Stundtals liknar arrangemanget mer interaktionsteater än konstutställning, som när man får ställa sig i en godtyckligt hanterad matkö eller delta i olika övningar. Man kan aldrig riktigt vara säker på vart ett verk är på väg eller hur stor del man själv kommer att ha i det.
Det är denna gäckande ovisshet som får mig att stanna kvar i nästan tre timmar, trots att jag stundtals är osäker på om detta är seriöst menad konst eller bara ett ambitiöst försök att driva med konsten som kulturform.
Gå till toppen