Att kombinera text och bild på ett fungerande sätt är svårare än man kan tro. Att dessutom göra något roligt eller tänkvärt av det är ännu svårare – och som bildkonstnär, med omvärldens förväntningar om en viss verkshöjd, är det ett högriskprojekt. En som gör ett försök är Halmstadsbaserade Thomas Muller, som just nu ställer ut målningar och objekt i Pumphusets konsthall. Muller har en bakgrund som dekormålare, och det lyser genom hans verk. Han målar gärna illusoriskt, föremål eller motiv som också utgör enkla bakgrunder till den text som återfinns i nästan alla hans verk.

Mullers texter består av enstaka ord eller aforismer som ”Love”, ”Amore”, ”Kärlek är medicin”, ”Sin”, ”Kär - Lek” och så vidare, kopplade till de objekt som integrerats i målningarna. Objekten är oftast rekvisitaföremål som leksaksbilar, kristusfigurer, kors, små flaskor, fotografier, mängder av stängda lådor eller små skåp i olika former. Jag antar att tanken är att ge det hela en mystisk framtoning, en känsla av att något ligger fördolt, men problemet med Mullers verk är att de stannar vid att vara yta. Det finns inget innehåll.

I huvudsak är det texterna som blir boven i sammanhanget, där de grunda budskapen stjäl allt syre som eventuellt finns bakom orden. Jag anstränger mig, som ett experiment, för att blockera orden, se verken utan att bli skriven på näsan. Där finns vissa intressanta inslag, och jag anar en tanke om minnets funktion och beständighet, om människans behov av att sortera, om konstnärens villkor. Men det är, som sagt, som att försöka höra en viskning i en kakofoni av röster.