Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scenkonst

”Klubben ofta en lika djurisk plats som naturen”

Berghain möter balett och latex i "Queens of the Fauns".Bild: Thomas Zamolo

Queens of the Fauns

Inkonst, Malmö. 2/3

Koncept & koreografi: Frédéric Gies. Musik: Fiedel. Scenografi: Anton Stoianov. Ljus: Thomas Zamolo. Kostym: Grzegorz Matlag/Maldoror. Dansare: Frédéric Gies & Elizabeth Ward.

Två kroppar i bristfälligt täckande, hudtonade latexdräkter ligger på scenen och rör sina armar synkroniserat till tysk techno. Detta är inledningen till koreografen och dansaren Frédéric Gies nyskrivna tolkning av balettföreställningen ”En fauns eftermiddag”, av Vaslav Nijinskij.
Redan 1912, då verket uruppfördes i Paris, var det skandalomsusat och kallades snuskigt och erotiskt, något man inte gjort några ansträngningar för att ändra på här. Istället är det just det porriga och vällustiga man anspelar på. Men så är ju faunen också den romerska mytologins fruktbarhetsgud, hälften bock, hälften människa.
Miljön är klubbens dunkla lokaler, med discorök, blinkande lysrörsljus och svett. Jag tänker på Berlins legendariska technoinstitution Berghain, där det är ovanligare att inte se nakna människor än att göra det. I bakgrunden hänger flammiga sidentyger i höstfärger, som för att påminna oss om att fauner trots allt oftare bor i skogen än på klubben.
Den vårlätta, smekande originalmusiken, skriven av Claude Debussy, är utbytt mot den tyska dj:n Fiedels mörka, tunga livebeats. Men rent visuellt är det tydligt varifrån ”Queens of the Fauns” har hämtat sin inspiration.
Precis som i Nijinskijs version, rör sig de båda dansarna djurlikt och graciöst. Jag ser klapprande små hovar, späda trippande ben och hornkronor formade av händer. Även det eviga springandet fram och tillbaka över scenen är en klar referens till ursprungsversionen.
I Gies händer blir faunens eftermiddag till en trevande parningsrit, där de båda faunerna försiktigt nosar på varandra, innan allting utmynnar i en explosiv dansorgie. Mitt favoritparti är när duon utför ett slags tjäderdans korsad med ett breakdance-battle, till Fiedels snygga, repetitiva och framtuffande ”Div'hain”.
Koreografin är hämtad från både balettens och dansmusikens värld. Grand jeté blandas med det där bredbenta marscherandet på stället som man ofta ser på Berghains nedre, hårda technogolv. Men ofta blir det tydligt att de båda dansformerna har fler likheter än man kan tro, om än utförda i olika tempo. Armar sträcks upp i eleganta formationer, kroppar tänjs och utmanas.
Det är en mycket väl genomförd technobalett. Jag imponeras framför allt av de kreativa, eggande dansserierna och det perfekta samspelet mellan faunerna. De estetiska rörelserna som blandas med technons hårda bas, den tunga andningen och doften av latex.
Men så är klubben ofta en lika djurisk plats som själva naturen, vi är alla fauner när vi ställer oss på dansgolvet. Ibland finner vi varandra, mitt bland alla människor. Hos Gies sker det då den instrumentala musikens enda ord yttras: ”love”.
I slutet tappar föreställningen dock i intensitet och det blir för mycket tantrasex över koreografin. Ungefär som när den spännande dejtingfasen övergår i det trygga hemmalivet i soffa. Den spänstiga och innovativa dansen lämnas åt sidan och in träder mjukt, sensuellt gos, som drar ut lite för länge på tiden.
Fauner är bäst när de är frustande och nyfikna, de bör aldrig stagnera eller nöja sig.
Technoballet i ”Queens of the Fauns”.Bild: Thomas Zamolo
Fauner som dansar i ”Queens of the Fauns”.Bild: Thomas Zamolo
Gå till toppen