Anna Smedberg Bondesson har tidigare gett ut en bok om poeten Anna Rydstedt och är också aktuell med en berättelse om Selma Lagerlöfs förbindelser med Italien. Nu poesidebuterar hon med ”Anna själv” (Palaver Press), som sparsmakat och lyriskt effektivt beskriver ett nutida kvinnoliv. Formmässigt har hon elegant arbetat med en form där varannan rad är en tvårading, varannan en enrading, vilket ger omväxlande puls och vila i hennes dikt. Likaså bygger hon upp sin tredelade diktsamling genom akrostikon, där begynnelsebokstäver bygger ett övergripande tema.

Men det är trots detta inte formen jag stannar vid utan innehållet. Här finns en resebeskrivning från de grekiska öarna, där poeten handikappas av gipsad fotskada och störtblödningar: en bokstavlig bild av hinder. Så småningom framträder en sårig uppväxt. En far som lämnades bort på Missionärernas barnhem på Lidingö som spädbarn medan föräldrarna reste till Kongo och inte återsåg honom på tre år. Föräldrarnas skilsmässa. En mor som dör i bröstcancer. Ätstörningar. ”Det var lätt att sluta äta. Energin försvann. Den kom tillbaka när jag kunde föda mig med språk, tugga och svälja orden.” Ett helt liv beskrivs schematiskt, men ändå i djupa, precisa snitt.