Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Datalagring behövs om brott ska lösas.

Inrikesminister Mikael Damberg (S).Bild: Naina Hel n Jåma/TT
Regeringen har lagt fram ett nytt förslag om datalagring. Och åter går diskussionens vågor höga.
"Begränsat och differentierat", beskriver inrikesminister Mikael Damberg (S) förslaget.
"Det är en generell datalagring, en massövervakning av alla utan att det finns några brottsmisstankar", säger till Ekot en av förslagets främsta kritiker, teleoperatören Bahnhofs vd Jon Karlung.
Frågan om datalagring har stötts och blötts i över ett årtionde. Den tidigare svenska regleringen underkändes av EU-domstolen 2016 efter att Tele2 överklagat.
Frågan utreddes därpå på nytt och den lagrådsremiss som regeringen nu beslutat om innebär kortfattat att teleoperatörer måste spara uppgifter om vem som ringt vem och när, var en mobiltelefon befann sig vid tiden för ett samtal och vem som har en viss ip-adress. Dessa uppgifter ska operatörerna vara skyldiga att bevara från två upp till tio månader.
"Digitala spår är ofta de viktigaste och ibland de enda spåren som polis och säkerhetspolisen har att gå i, i arbetet med att förhindra eller utreda allvarlig brottslighet", argumenterade Damberg på en pressträff i tisdags.
Ingen förnekar att här finns en motsättning mellan brottsbekämpningens behov och rättigheter som enskilda är tillförsäkrade enligt regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga, inte minst skyddet av den personliga integriteten.
Men att tala om "massövervakning av alla" leder tankarna fel. Och kanske är det avsikten.
Det är inte någon myndighet som lagrar dessa uppgifter, det är privata företag som lagrar uppgifter om just sina kunder, en del nödvändiga för att kunna ta betalt för tillhandahållna tjänster. Det är inte mer massövervakning än när banker sparar uppgifter om när, var och hur deras kunder använder sina betalkort. Eller när parkeringsbolag registrerar vilka bilar som parkerar i ett p-hus.
Att, som Karlung tycks vara inne på, begränsa kravet på lagring till uppgifter där det finns "brottsmisstankar", skulle försvåra för polisen att klara upp redan begångna brott. Eftersom teleoperatörer knappast kan förutspå vilka av deras kunder som kommer att begå brott och därmed inte kan spara och lagra just deras data.
Nu kan invändningarna inte avfärdas med att vi alla är övervakade på så många andra sätt att ytterligare kontroll inte spelar någon roll. Den springande punkten är under vilka omständigheter dessa uppgifter ska sparas och när myndigheter ska ges tillgång till dem.
Enligt EU-domstolen får det i nationell lagstiftning införas krav på datalagring förutsatt att dessa regler vad gäller typ av uppgifter och lagringstid "begränsas till vad som är strängt nödvändigt" för att bekämpa grov brottslighet.
Damberg kallar förslaget en "balansgång" och tycks inte vara hundraprocentigt övertygad om att den nya lagstiftningen lever upp till EU-domstolens krav. Men att nuvarande oklara läge består vore olyckligt.
Tekniken utvecklas. Inte minst på kommunikationsområdet. Brottslingar utnyttjar detta. Polisen måste ges möjlighet att åtminstone hålla jämna steg.
Gå till toppen