Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Siri Hustvedt knyter samman nu och då

Siri Hustvedts nya roman är full av nostalgiska återblickar på 1970-talets New York. Underhållande, skriver Lars-Håkan Svensson, men saknar ändå en djupborrande människoskildring.
Siri Hustvedt.Bild: Spencer Ostrander

Siri Hustvedt

Minnen av framtiden. Översättning Dorothee Sporrong. Norstedts.

I debutromanen ”Ögonbindeln” från 1992 gestaltade Siri Hustvedt ett motiv som bör ha legat henne själv nära: en ung kvinna kommer från Mellanvästern till New York för att bedriva forskarstudier, slår sig ner i en tvårummare på Västra 109:e gatan och får hjälp att hitta sig själv genom bekantskapen med fyra excentriska storstadsfigurer.
Nu, tjugosju år senare, återkommer Hustvedt i en ny roman till samma situation. En ung kvinna från Minnesota kommer till New York. Hon slår sig ner i en tvårummare på Västra 109:e gatan men innan hon börjar doktorera vid Columbia University tänker hon ägna ett år åt att skriva en detektivroman.
Det är detta år Hustvedt skildrar, främst genom ett berättarjag som liksom hon själv har hunnit bli drygt sextio. Återblickarna på det sena 70-talet kompletteras med utdrag ur gamla dagböcker och ett antal sidor ur den – oväntat uppsluppna – detektivromanen. Tillsammans ger de olika genrerna och tidslagren en dynamisk bild av hur dåtid och nutid möts i berättarjagets medvetande. Minnen av framtiden är en suggestiv och högst adekvat titel.
Genom sitt upplägg frestar Hustvedt naturligtvis läsaren att tro att det är sig själv hon skriver om. Hon låter till och med berättaren, som för det mesta går under namnet Minnesota, signera vissa texter med initialerna ”S.H”. Men ”S.H.” kan inte bara vara ”Siri Hustvedt” utan även ”Sherlock Holmes”, en gestalt som är högst närvarande i den detektivroman Minnesota skriver.
Tvetydigheter av det här slaget, som påminner om att Hustvedt är sprungen ur en postmodernistisk tradition, är dessbättre inte så vanliga i ”Minnen av framtiden”. I stället slås man av att boken på ett rättframt och, som jag ser det, för Hustvedt nytt sätt anknyter till nutida debattfrågor och ibland nästan ter sig som en tendensroman. I en utförlig dagboksanteckning beskriver Minnesota hur en självsäker Yalestudent som hon träffar på ett party försöker våldta henne. Det är svårt att tänka sig en sådan händelse i ”Ögonbindeln”. Inte här.
Samma sak med Minnesotas livslånga intresse för dadaisten Elsa von Freytag-Loringhoven. Minnesota blir tidigt medveten om hennes insatser som poet och när romanen lider mot sitt slut är hon övertygad om att det egentligen var Elsa, inte Marcel Duchamp som stod bakom ”Fountain”, den urinoar som räknas som ett av 1900-talets viktigaste konstverk.
De tillbakablickande, kommenterande avsnitten i ”Minnen av framtiden” frammanar en vital bild av hur New York tedde sig när Minnesota kom dit i augusti 1978 och hur hon skapade sig ett liv där. Däremot har jag svårt att engagera mig i den detektivroman som är Minnesotas förstlingsverk. Den är visserligen livfullt skriven men de unga detektiverna Ian och Isadora är mest upptagna av varandra och av tonårslivets vedermödor och tillför inte romanen som helhet särskilt mycket.
Mer relevanta för huvudhandlingen är då dagboksanteckningarna som till en början är litet skissartade men så småningom tar upp konkurrensen med nutidstexten. Ett viktigt inslag här är en egendomlig granne, Lucy Brite. Minnesota kan inte låta bli att lyssna på hennes svårbegripliga monologer som tränger genom väggen från våningen bredvid. Men trots att Lucys tragiska livsöde kan ses som den psykologiska detektivgåta som de unga detektiverna Ian och Isadora förvägras blir Minnesotas skildring av Lucy knappast jämförbar med den ambitiöst genomförda persongestaltning som Hustvedts närmast föregående roman, ”Den lysande världen”, bjöd på.
Det ter sig därför litet överdrivet när Hustvedt mot bokens slut med en hänvisning till Joyce karakteriserar den som ”ett porträtt av konstnären som ung kvinna”. Jag kan inte befria mig från tanken att Hustvedt egentligen kan så mycket mer än vad hon har presterat här. ”Minnen av framtiden” är underhållande läsning, full av nostalgiska referenser till vad som rörde sig i den intellektuella och konstnärliga världen i slutet av 1970-talet, men saknar den djupborrande människoskildring som Hustvedt har visat sig mäktig i flera av sina tidigare böcker.
Gå till toppen