Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Alice Staffan Beckman berättar varsamt om den sista kärleken

Är det möjligt att återskapa någon annans minnen? Ann Lingebrandt läser Alice Staffan Beckmans ömsinta kärleksförklaring ”Minns du?”.

Alice Staffan Beckman.Bild: Kajsa Göransson

Alice Staffan Beckman

Minns du? Norstedts.

”Minns du?” En så enkel mening, och så full av betydelse. Frågan rymmer åtskilligt av vad som binder oss samman, själva kittet i våra relationer över tid. Med de två orden frambesvärjer vi vårt förflutna, befäster hållpunkter i våra liv, skapar oss en gemensam berättelse.
I Alice Staffan Beckmans till omfånget anspråkslösa minnesbok handlar det om att rekonstruera någon annans hågkomster, att försöka återskapa ett liv som håller på att glömmas bort. Den riktar sig till den älskade, kallad Annabelle, som befinner sig på ett demensboende och inte längre själv kan berätta om den hon en gång var.
Staffan Beckman, född 1934, hörde till 60- och 70-talets litterära vänster, inte minst engagerad i Palestinafrågan. I samband med femtioårsjubileet av 1968 i fjol läste jag hans roman ”Tycker du George är en galning?”, en både förbryllande och fascinerande spekulation om hur en socialistisk statskupp skulle kunna genomföras i Sverige.
På senare år har Beckmans böcker inte fått särskilt mycket uppmärksamhet och publicerats på små förlag eller via egenutgivning. Nu återfinns hen på Norstedts, med ett Alice tillagt i namnet. Detta att i sen ålder upptäcka sin kvinnliga sida är ett tema som inte gör så mycket väsen av sig i boken, men det finns där, både i ömsinta minnesbilder av hur paret köper hens första behå och i skildringen av lättnaden att få älska utan förställning.
Denna nostalgiskt laddade sista kärlek skrivs fram med varsam hand och berör, även om boken länge känns som om den mest är avsedd för de närmaste. Författaren funderar själv på om den inte egentligen utgör texten till ett fotoalbum. Men boken vidgar sig mer och mer, allt eftersom romanförfattaren till sin egen skepsis tar över och formar materialet lika mycket till en självundersökning.
Här tillåts aldrig sorgen få herraväldet, utan med en lätt och skimrande värme insisterar Beckman på att ”vi lever och har levat!” Kanske är också vilsenhet något bra, ”om man låter det betyda att livet inte är färdigstöpt, att möjligheter återstår.”
”Minns du?” är en fin påminnelse om hur kärleken stannar kvar, även när minnet försvinner.
Gå till toppen