Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Martin Kylhammar: Heidenstams nazistsympatier är fake news

Till skillnad från de flesta bejakade Verner von Heidenstam Sveriges multietniska historia, skriver Martin Kylhammar i en replik till Christoph Andersson och får svar direkt.

Verner von Heidenstam.Bild: Arkivfoto
En vacker vårdag 1935 ringer prins Eugen, kungahusets mest aktive antinazist, sin bäste vän Verner von Heidenstam. Prinsen är nämligen i trångmål. Han är upptagen med kungabröllopet mellan Ingrid och Fredrik. Och samtidigt är Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, inbjuden till Stockholm. Så han ber Heidenstam rycka in i sitt ställe och vädjar till honom att visa Hess Övralid.
Den 17 maj anländer Hess tillsammans med Paul Grassmann. Det är dåligt väder, Heidenstam gillar inte politruker. Besöket är snart avklarat, Hess skall på nya Sverigeäventyr. Vid avskedet gör han Hitlerhälsning stående i den öppna bilen. Heidenstam viskar till Kate Bang, sin judiska älskade: ”På Övralid finns blott en führer och det är jag!”
Bild: Kate Bang/trälådan
Jag visade för många år sedan att ryktet om Heidenstams nazistsympatier är fake news, placerade i svensk press av naziregimens mest effektive hemlige pressagent i Sverige, Paul Grassmann. Hos några väckte detta ilska, de ville ha sin Heidenstam kvar bland Hitlers medlöpare. När den striden nu är över gör Christoph Andersson det överraskande. Han försöker rentvå nazisten Paul Grassmann. Den hemlige agenten i Goebbels propagandanät görs till min ”syndabock” i det hemliga uppdraget att tjäna Stiftelsen Övralids intressen.
Läs också Så lätt är det inte att rentvätta Verner von Heidenstam från sympatier för Nazityskland
Det är tokigt och dessutom på tvärs av all forskning. Sanningen om Paul Grassmann finns ett knapptryck bort. På Wikipedia, där jag sammanfattar det nuvarande forskningsläget. Grassmanns listiga infiltrationer av svensk kultur och press får sitt pris: Han förs i fångtransport från Sverige och döms till många års internering.
Dessvärre är inte bara Christoph Anderssons berättelse om Hess besök på Övralid och om Paul Grassmann felaktiga, insinuanta eller vanställande. Jag har haft ett överväldigande okänt källmaterial till mitt förfogande, som gjort det möjligt att minutiöst belägga Heidenstams sista tjugofem år i livet.
Dement var han inte. Han använder vidare i sitt författarskap aldrig ordet ”ras” och till skillnad från de flesta bejakar han Sveriges multietniska historia. Det enda offentliga uttalande han själv gör om Hitlerregimen är en tidig protest mot judeförföljelserna (1933). Han menar att det rika Sverige måste öppna sina gränser och sina hjärtan för de judiska flyktingar som tvingas bort. Däremot talar han om folklynnen. Men han bejakar ivrigt en framtida multikulturell värld, den han kallar ”trädgården med frukter från alla land”.
Heidenstam är republikan, kristendomskritiker, pacifist, demokrat, skeptisk till allt som luktar blot und boden – och antikommunist. Detta leder honom stundtals fel. Han tror till exempel med väldigt många demokrater att ett starkt Tyskland är det enda skyddet mot Stalins expansion västerut och bevarad fred. Det gör honom lika lite till nazist som det gör Astrid Lindgren, då hon skriver i sin dagbok: ”Och ett försvagat Tyskland kan för oss här i Norden bara betyda en sak – att vi får ryssarna över oss. Och då tror jag hellre, jag säger ’Heil Hitler’ i hela mitt liv än får ryssarna över oss. Något ohyggligare kan nog inte tänkas.”
Heidenstams liv mellan krig är som en spänningsroman och Paul Grassmann är en ”trollfabrik” med uppdrag att göra fake news till true lies.

SVAR DIREKT:

Martin Kylhammars svar bekräftar precis vad jag skrivit: hur hårt han och stiftelsen Övralid arbetar för att rentvå Heidenstam, oavsett om denne var dement eller inte. Jag vill dock komplettera bilden med vad skalden själv skrev i ett par brev, idag förvarade hos Riks- och Övralidsarkivet. I ett karaktäriserar Heidenstam Rudolf Hess som ”en mycket sympatisk man”. I ett annat visar han sitt ogillande för rasblandning: ”Den nordiska rasens uppblandning med andra pekar mot atenarnas slutliga öde”. Och i ett tredje, ställt till just Paul Grassmann, kallar han judisk flyktinginvandring för ett ”kalas” som borde betalas ”av de storrika svenska judarna”.
Vad gäller just Paul Grassmann, så gör Kylhammar honom långt större i boken än vad de redovisade källorna håller för. Det räcker nämligen inte med att hänvisa till Wikipedia eller vad andra författare skrivit, utan det krävs också att man själv i möjligaste mån granskar originalhandlingarna ­­– och tydligt redovisar primärkällorna.
Christoph Andersson
Gå till toppen