Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rosa Liksom gör den finska krigsromanen intressant igen

Rosa Liksoms nya roman väcker oroande frågor om kärlek och våld. Anneli Jordahl läser en berättelse som med psykologisk finmekanik speglar hur kriget deformerar psyket.

Rosa LiksomBild: Pekka Mustonen

Rosa Liksom

Överstinnan. Översättning: Janina Orlov. Wahlström & Widstrand.

Upplägget är enkelt och snillrikt. En åldrad kvinna från finska Lappland skriver sitt livs historia, präglad av krigserfarenheter och en passion med våldsamma inslag. Berättelsen vävs samman med historiken kring den unga nationen Finlands identitetsbygge. På 30-talet fanns ännu såren från inbördeskriget 1917 som ledde till landets självständighet, med en polarisering mellan vita och röda. Hon skriver: ”Tiden då jag växte upp till kvinna var hatets och hämndens tid.”
Redan när hon är fyra år lyfter faderns­ vän, den nazistvänlige översten, upp henne på sina axlar. Krokar redan där fast henne ideologiskt, och som könsvarelse. Dessutom föds hon senare som författare av hans ord: ”lilla diktarinnan”. Romanen lanseras inte som en skildring av författaren Annikki Kariniemis liv, men hon tackas i slutet.
När berättarjaget skildrar 30-talet är det som om hon klädde en julgran med fascismens olika beståndsdelar. Bitvis tippar det över i pedagogiskt redovisande som bryter av Liksoms livfulla språk: ”Vi hatade demokrati, liberalism, ryssar och kommunister. Nazismen var vårt nya hem.” Kanske finns det en avsikt med det undervisande, berättaren utbildar sig nämligen till lärarinna.
Under kriget bokför hon döda i de olika fånglägren. Och visst känner hon stundom medkänsla, men tron är orubblig. När tyska soldater anländer till Rovaniemi 1940 råder karnevalsstämning. Bilden av nazismen blir unga vackra soldater som doftar gott, bjuder på körsbärssaft och värnar om djur.
I sin genombrottsroman ”Kupé nr 6” skildrade Liksom Rysslands historia genom en rysk arbetares livsberättelse. Språket var grovt, sexistiskt och galghumoristiskt. Officeren från ett välbeställt sammanhang är om möjligt ännu grövre. Krigserfarenheter deformerar psyket, vill romanen visa. Mannen misshandlar, våldtar och dödar lika obesvärat som om han åt en smörgås.
Kvinnan vill inget hellre än att vistas i hans virila strålglans. Och scenerna visar att det är en maskerad som pågår: klä sig som man. Uniform och doft av läder får kvinnans ”dosa” att skälva. Rosa Liksom hittar ord för att skildra sexualitetens urkraft, ofta med färgexplosiva naturscenerier som får mig att tänka på nationalmålaren Akseli Gallen-Kallela. Mycket påminner om Katja Kettus två romaner som rör sig kring liknande teman: krig, våld och passion. Men Liksom var först, hon debuterade redan 1985.
Är det sexualiteten som är roten till det onda? Att så länge kvinnor tänder på despoti kommer män att fortsätta att odla den – och ojämlikheten bestå? Romanen väcker oroande frågor. Föraktet för svaghet går igen. I krigets slutskede, när tyskarna förlorar fotfästet, är Hitler på Finlandsbesök och Överstinnan noterar att han darrar motbjudande gammelmansaktigt.
Vid freden blir hon äntligen gift och älskar sin titel. Övertygad om att osjälvisk kärlek ska ”rena översten från ondo”. Men allt eskalerar när översten förödmjukad inser att han gett sitt liv åt djävulen – och att det blev ryssen som blev räddningen. Vissa detaljerade våldsscener vill jag blunda för när jag läser, till slut är hon lika misshandlad som de ryska fångarna.
Hur kärleken och krigen speglas i varandra är det bästa med romanen. Även kvinnan har bländats av den som vill hennes död. Med psykologisk finmekanik visar författaren hur auktoritära ideologier infantiliserar, smärtsamt inser berättaren att hon överlämnade sig helt och stannade på en fyraårings nivå. Frånskild i mogen ålder värnar hon sin självständighet. I en ny relation är det hon som är auktoriteten, dessvärre blind för det faktum att när den maktlösa får makt kan övergrepp upprepas.
Överstinnan övertygar mig om att det är Rosa Liksom – jämte Katja Kettu och Sofi Oksanen – som lyft den finska krigsromanen och gjort genren intressant igen.
Gå till toppen