Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tål feminismen kvinnlig svaghet?

Ida Ölmedal samtalar med Åsa Moberg om Metoo och manliga beskyddare.

Åsa Moberg är författare och skribent för kultursidan.Bild: Emma Larsson
När Metoo-taggen började spira hösten 2017 kände jag instinktivt: Jag vill inte vara med.
Det var närapå tjänstefel. Jag var skribent på Expressen, den enda kvinnan under 30 på kulturredaktionen, och hade profilerat mig som feminist. Dessutom hade jag förstås erfarenhet av sexövergrepp.
Men det var just det. Jag tyckte att jag kunde se min text uppslagen framför mig: ung kvinna gräver i sina sår, avslöjar detaljer. Estetiskt suddig bild på en tjej som skyddar ansiktet bakom tunna armar och en anonym manshand som drar henne i håret. Jag kunde riktigt föreställa mig delningarna om mod och styrka breda ut sig, klicken ticka in.
Jag var rädd att kränga och förvränga mitt innersta. Uppfattningen om sexövergrepp var så fast: det som för offret var meningslöst dramatiserades i betraktarens ögon automatiskt till något estetiskt mörkt, kittlande – meningsfullt. Rentav meningsgivande: som att övergreppet gör mig kvinnligare.
Det kändes som en förutbestämd mall för en ung kvinna att skriva in sig i, som skulle göra att jag reducerades till bara det: ung kvinna.
Så jag ställde mig vid sidan av. Betraktade. Skrev något pyttelitet. Lämnade mina egna upplevelser utanför.
Det visade sig att jag hade fel. Metoo kom att förändra bilden av sexövergrepp. Det var inte längre något exceptionellt eller ofattbart. Det drabbade vem som helst, att ha blivit utsatt var inte något som definierade en som människa. För nästan alla var utsatta. Det var inte längre förenat med en risk att berätta. Själva perspektivet hade skruvats rätt: från en manlig betraktare, till den utsatta.
Men det krävdes att många kvinnor vågade tala om sig själva som offer och forma om bilden av vad det innebar. Jag var inte en av dem.
Varför har feminismen haft det så svårt med svagheten?
När jag inför internationella kvinnodagen träffar Åsa Moberg, författare och skribent för kulturen, för att prata om Metoo är det den frågan jag återkommer till.
Genom större delen av sin karriär har Åsa Moberg varit en jämställdhetskämpe. Hon har också, som Aftonbladets första profilerade krönikör, skapat en sorts roll som fortfarande formar unga feministiska skribenter – den skarpa, självständiga, "stridbara" – och snygga – unga kvinnan. Samtidigt är hon själv en skarpsynt betraktare av blottorna i den rollen.
Åsa Moberg var 20 år när hon rekryterades för att skriva krönikor i Aftonbladet, intill en stor bylinebild.
– Jag hade starka åsikter och ansågs, har jag förstått i efterhand, se bra ut, säger hon.
Samtidigt hade Aftonbladet stora problem med sexism på redaktionen. I sin självbiografi “Livet” skriver Åsa Moberg att begreppet sexuella trakasserier ännu inte var uppfunnet: “Om någon berusad manlig medarbetare la en hand över mitt bröst när vi var ensamma i hissen uppfattade jag det snarast som en klumpig komplimang.”
Åsa Moberg gav ut självbiografin "Livet" 2017.Bild: Sandra Henningsson
När de kvinnliga kollegerna på tidningen 1978 gick ihop och skrev ner sina vittnesmål – i det som blev känt som “Dokumentet” – påminde det mycket om dagens metoo-rörelse: Genom att samla erfarenheterna blev de något mer än individuella problem, de blev strukturer som gick att ändra på.
Men Åsa Moberg ställde sig länge vid sidan av.
– Jag har verkligen ingen hedersam roll i den historien, trots att de verkligen försökte övertyga mig om att vara med.
Att hon länge avstod berodde på att hon hade svårt att se sig som ett offer för sexism.
– Jag tyckte att jag var så privilegierad och inte hade någonting att klaga på. Jag fattade inte förrän långt senare, säger Åsa Moberg.
Läs också Ska vi verkligen vara tacksamma för att vi inte mördas?
– Jag tror att det är samma mekanism som gjorde att Simone de Beauvoir inte kallade sig feminist förrän långt efter att hon skrev “Det andra könet” 1949. Hon uppfattade inte sig själv som kvinna, utan som ett kön för sig, som såg allting klart. Jag hade någon liknande bild av mig själv.
När Åsa Moberg läste dagens Metoo-upprop tyckte hon sig se att hon faktiskt varit privilegierad, på ett sätt: hon hade manligt beskydd.
– Jag tror att behovet av manligt beskydd kan vara större i dag. Jag läste ett vittnesmål där en filmregissör slängde sig över en skådespelerska i sängen. Det enda som hade effekt var när hon hotade med att ringa sin pojkvän. Hon hade ingen telefon, hon hade inte ens en pojkvän, men han slutade. Och då kände jag: det var ju det, alla visste ju att jag levde med en man.
Hon skrockar till:
– Även om denna man hade en annan ambition: nämligen att skapa bilden av en självständig, ung kvinna. Jag fick inte nämna honom i intervjuer – för han förbjöd mig.
Samtidigt som hon gjorde sig känd som jämställdhetsförespråkare, levde Åsa Moberg från tonåren med den 17 år äldre Tor-Ivan Odulf, som var "mycket dominerande". Han krävde att veta allt om hennes innersta, och hade åsikter om varje steg hon tog i karriären. Dessutom skaffade hon sig en älskare i Harry Schein, en klassisk “kulturman” som ryckte ut till försvar för henne i en debatt på Publicistklubben.
– I Metoo-ljuset ser jag det som en kvinnas försök att bygga sitt eget skyddsvärn. Varje gång jag behövde kunskap eller stöd så hade jag en stark mentorsfigur att vända mig till. Och i de dagliga konflikterna på Aftonbladet hade jag kulturredaktionen med många starka och strategiskt skickliga män.
Kulturchef Ida Ölmedal samtalar med författare Åsa Moberg.Bild: Britt-Mari Olsson
När man är ung kvinna i en mansdominerad värld kan sexualitet och förälskelse vara en av få öppningar till makten och härligheten. Att tabubelägga det fenomenet kan i praktiken bli att påföra kvinnan skam.
Åsa Moberg skojar:
– Det var inget jag fick höra från kvinnor, men unga vänstermän tyckte inte att jag borde underordna mig – just den mannen. Det var en daglig dusch: Om du är en självständig kvinna, så kom till mig!
Texten bygger på ett samtal som Ida Ölmedal hade med Åsa Moberg på öppet hus på HD den 2 mars.
Gå till toppen