Samtidigt som det vita manliga diktjaget i Linus Gårdfeldts ”Den råttan” sitter och skriver under pistolhot och centrallyriken har en allt större och mer självklar plats inom samtidspoesin, finns det en motsatt rörelse. Bort från det individuella och ändå självklart universella jaget. I Malmöpoeten Felicia Mulinaris debutbok, diktsviten ”Det som inte kan utplånas”, finns knappt ett diktjag så långt ögat kan nå. Här är istället den självklara utgångspunkten vi – låt oss kalla det diktviet. Det talade i Burcu Sahins ”Broderier” från förra året, i Helene Rådbergs ”Politiken” också.