Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: På nätet skrattar högern bäst. Eller elakast.

Svavelstanken sprider sig på nätet när ny höger möter yrvaken vänster – och vanligt folk. Då gäller det att minnas Michelle Obama: stå upp.

Michelle Obama.Bild: Paul Sancya
Ett helt sekel före Twitter fångade Doktor Glas det hela på kornet med det där om att man vill bli älskad, ”i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”. Få folk att känna, få en reaktion.
I serien Saknad, aldrig glömd på SVT fångas det här på kornet:
”Jag försökte bara chockera. För det är det man måste göra för att folk ska lyssna på en. Vem är man om ingen lyssnar?”, frågar bloggaren som investerat i en lång journalistutbildning och nu bara vill hitta ett jobb. Och svarar: ”Ingen.”
Hon ville bli upptäckt till varje pris och piffade upp sitt CV genom att peka ut en man som mördare och pedofil – med tillägget att det kanske är dags att ”hederligt folk tar lagen i egna händer”. Någon tog henne på orden och stack ner den utpekade.
Fiktion, ja, men alldeles för realistiskt.
Sociala medier är dagens skampåle, här hängs misstänkta ut, här straffas misshagliga. Under #metoo föreföll metoden alltför ofta vara att hänga ut förmenta förövare, utan rättslig prövning.
På nätet gäller inte vanliga regler om att skuld måste bevisas eller vanlig hyfs, som att bemöta motståndarens argument. Hårdast vinner.
Nätet öppnar för det fria ordet, cyberrymden är rätt akustik för kakofoni. Och sociala medier bidrog också till den arabiska våren, Majdanprotesterna i Kiev, Occupy Wall Street och #metoo. Men det som möter en där idag liknar alldeles för mycket en kökkenmödding av rykten och påhopp.
I bästa fall kryddat med svart humor, oftast bara elakhet.
En politiskt korrekt vänster står handfallen inför en cynisk alternativ höger som riktar in sig på mångkultur, feminism och liberalism; alt-right eller alt-light. Eller – i Sverige – en del försmådda konservativa som fick se sina drömmar om en borgerlig regering spricka.
Svenskarnas tilltro till demokratin och känslan av delaktighet vacklar, visade en Novusundersökning i veckan. Trots sociala medier. Så står de som trodde på nätets möjligheter där med skägget i kläm medan anständiga flyr fältet, äcklade eller bara less. Sorgligt.
Hur kunde det bli så här?
Ett försök till svar ger den irländska författaren och akademikern Angela Nagle i sin bok Kill All Normies – online cultural wars from 4chan and Tumblr to Trump.
Nagle doktorerade vid Dublin City University med en avhandling om antifeministiska sajter och fortsatte sedan från dem till dagens alternativa höger.
Det är hon som tecknar den där bilden av att vänstern fastnade i identitetspolitik medan högern grabbade den svarta humorn, att vänstern blev en nätpolis som bestämmer vem som får säga vad om vem och på vilket sätt medan högern tog sig rätten att skoja. Högern förstod den elaka kulturen med cynism och gränsöverskridande retsamhet; ”kanske skämtar jag, kanske inte”.
Den som tar illa vid sig kan hur som helst viftas bort som sipp eller trist, övertrampen är ju liksom bara på skoj.
Medan högern blev en buskultur jobbade vänstern på sitt varumärke och sina dygder, menar Nagle.
Näthögern krossar tabun och går över gränser. Särskilt vita yngre män ifrågasätter allt och alla, på skämt eller på allvar. För medan den riktiga världen blir allt mer politiskt korrekt och jämställd, medan de ambitiösa och välutbildade kvinnorna tar över, kan yngre vita män som inte riktigt lyckas göra sig gällande där istället göra sig breda på nätet. I manosphere.
En annan förklaring som Nagle ser är att individualismen i ett sekulärt samhälle blir innehållslös och leder till nihilism – och då skapar den alternativa högern mening genom att damma av ras och nation.
Eller så handlar det helt enkelt om att locka till skratt. Eller om att retas med ”vanligt folk”; normies förstår inte kulturen på nätet.
Nagles teser kan kritiseras, men att hon träffat en öm tå bekräftas av det sorgliga faktum att hon dödshotats och idag lever på hemlig ort. Hennes teser kan viftas bort som amerikanska, och därför inte relevanta hos oss, men det hon skriver är bara alltför välbekant.
Nätets logik är i sanning global, samma chanser här som där, samma skit där som här.
Twitter är allt detta, i koncentrat. När jag gick med för tio år sedan var det här en nybyggartrakt, när främlingar möttes var tonen vänligt nyfiken. Vad gör vi här? Idag vill jag tvätta händerna efter vissa rundor på mikrobloggen. All denna dynga. All denna dumhet.
Twitter är nyhögerns variant av 70-talsvänsterns ständiga demonstrationståg, retas DN:s ledarskribent Erik Helmerson (27/2):
”Alla tycker samma sak. Nya slagord möts av applåder och ryggdunk. Leden fylls på av nya ansikten som faller in i mängden och bildar en härlig, anonym hop för vilken allt tycks möjligt … Så kommer någon pajsare utifrån och vågar säga emot – genast omringar vi hen och dränker protesterna med pur röststyrka, hån och skratt.”
Twitter kan vara fantastiskt, informativt och kvickt. Men här är det också alldeles för lätt att håna dem som tycker annorlunda, misstolka eller vara mest kränkt – och sedan hänvisa till yttrandefrihet.
Vad göra? Ge upp eller dras med? Hur var det nu Michelle Obama, USA:s förra first lady , tipsade om hur hatare hanteras? "When they go low, we go high."
Stå upp. Håll stilen.
Gå till toppen