Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Sex. Pengar. Makt. Som om inget hänt.

Eskil Erlandsson (C). Med en före detta rikspolitisk karriär.Bild: Henrik Montgomery/TT
Alla heta ingredienser finns med. Makt. Sex. Pengar. Och framför allt taffligt politiskt agerande.
En rad politiska affärer är på tapeten. Det har inte varit någon lysande vecka för politikerförtroendet.
På torsdagskvällen, ”kvinnodagsafton”, kom beskedet att den förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) med omedelbar verkan tvingas lämna sin riksdagsplats. Han anklagas för att ha tafsat på fyra kvinnliga riksdagspolitiker i Moderaterna.
Erlandsson har ”uppträtt på ett sätt som inte är acceptabelt”, säger Centerns gruppledare Anders W Jonsson till Expressen, den tidning som var först med uppgifterna. Tidningen ville i utgångsläget veta varför Centern petat Erlandsson som talesperson i landsbygdsfrågor men inte från posten som vice ordförande i EU-nämnden.
Är det en ödets ironi att en kladdande manlig politiker faller just inför kvinnodagen? Det kan tyckas så. Å andra sidan hade källor inom M kontaktat Centerns gruppledare om beskyllningarna mot Erlandsson redan i november i fjol.
En omdömesfråga är svår att skaka bort: Hur kan en så rutinerad politiker som Eskil Erlandsson så sent som hösten 2018 – alltså efter hela den avslöjande #MeToo-debatten – ens utsätta sig för risken att uppfattas som en kletig mansgris?
I ett annat borgerligt parti, Liberalerna, har ett par affärer pågått parallellt.
Riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl har hyrt sin makes bostadsrätt för 13 000 kronor i månaden. Sedan 2017 ersätter riksdagen henne med 8 600 kronor för den, den maximala bostadsersättningen för en övernattningslägenhet. Säkert har det stuckit i ögonen på väljare att lägenhetens avgift egentligen är 2 500 kronor. Liberalerna uppmanar Carlsson Löfdahl att lämna sin riksdagsplats, de menar att en timeout inte räcker.
Steget är inte långt till Europaparlamentarikern Cecilia Wikström, som toppar Liberalernas EU-vallista. Oron är stor i partiet att hennes lukrativa sidouppdrag som styrelseledamot i de två bolagen Beijer-Alma och Elekta ska nagga förtroendet för henne i kanten. Och hon tvingas välja mellan parlamentet och näringslivet.
Ingredienserna påminner starkt om ytterligare en affär i veckan: historien om när tidigare språkröret Maria Wetterstrand (MP) för regeringen utredde frågan om framtida miljövänliga flygbränslen och inte för sitt liv kunde förstå att folk ställde frågor om intressekonflikter när bolaget Cortus Energy, där Wetterstrand själv äger aktier och sitter i styrelsen, funderar på att ge sig i kast med att producera biojet. Wetterstrand måste ha kunnat förutse den kritiken.
Det borde inte vara så svårt. Denna rad av svenska makthavare borde ha en sak för ögonen: allmänhetens förtroende. För när tvivel sås om huruvida personerna i fråga först och främst avser att berika sig själva – med makt, pengar eller sex – då skadas trovärdigheten.
Politiker måste ha kapital. Förtroendekapital. Det tar år att bygga, men kan raseras på ett ögonblick.
Gå till toppen