Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Ännu tuffare för L utan sitt toppnamn.

Det kan förstås vara så att en EU-parlamentariker för Liberalerna inte kan ha styrelseposter i aktiebolag. Att det uppstår en intressekonflikt. Så där som kring Cecilia Wikström – nyss toppnamn på listan inför Europavalet.
Men då borde partiet ha reagerat när det blev känt att hon fick dessa uppdrag. Och med reaktion avses något annat än de gratulationer från partitoppen som Wikström vittnat om.
Läs också Liberalerna dumpade Cecilia Wikström
Istället är det först när andra reagerar som L ser att här kan finnas ett problem. Enligt partistyrelsen går det inte att förena mandatet i EU-parlamentet med styrelseplatserna; det kan uppstå osäkerhet kring vem man representerar.
Cecilia Wikström på en pressträff inför Liberalernas riksmöte.Bild: Per Groth/TT
Ställd inför ultimatum, att välja mellan dessa poster, lämnar nu Wikström valarbetet. Ett rimligt beslut: partiet trampade snett i sin etiska bedömning, men det är hon som får stå med skammen. Hade hon valt bort styrelseuppdragen kunde det också tolkas som att hon indirekt erkände att det var fel att ta dem, att hon varit obetänksam – eller sniken.
L kunde istället ha valt att stöda sitt toppnamn och argumentera för att näringslivserfarenhet är en tillgång.
Nu i helgen är L samlade i Västerås inför den stundande EU-valrörelsen. De som tror på den liberala demokratiska ordningen behöver mobilisera, för det gör motståndarna – populistiska, splittrande, nationalistiska krafter. Utgången av EU-valet kan bli avgörande för om högervågen fortsätter växa.
Här kunde L bidra med sin tro på EU, på demokrati, fred och fri rörlighet. Men precis nu, när engagemanget för Europa behövs som bäst är L som svagast.
Ordförande Jan Björklund har meddelat sin avgång och någon självklar efterträdare finns inte. Opinionssiffrorna är usla och för att göra ont värre ruskar alltså affärer partiet: det handlar inte bara om Wikström utan också om riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls näriga boendelösning.
Nu står L utan affischnamn i EU-valet. Och vem som ska leda partiet framåt är en öppen fråga.
EU-kommissionär Cecilia Malmström tackade nej på ett tidigt stadium, liksom Birgitta Ohlsson, som 2017 utmanade Björklund om partiledarskapet, men förlorade och lämnade politiken. Ett vägval som L kan ha skäl att ångra idag.
I veckan förklarade Mats Persson från Lund, tidigare ekonomiskpolitisk talesperson, att han inte tänker kandidera. Han var en av dem som ville släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister och hans favorit nu tycks vara Nyamko Sabuni, som också hon brukar räknas till partiets högerfalang. På den andra flanken framstår ambassadör Erik Ullenhag,tidigare partisekreterare och minister, som den som möjligen kan bjuda Sabuni motstånd. Också Christer Nylander kunde vara ett bra namn, men behövs som gruppledare i riksdagen.
Den fråga som nu pockar på ett svar långt utanför partiet är var socialliberalismen ska få plats.
Det vore olyckligt om L girade åt höger. Det skulle öka risken för att regeringsöverenskommelsen faller, vilket i sin tur kunde bereda väg för den M-KD-regering som utgör förstadiet till Jimmie Åkessons (SD) dröm: ett konservativt och nationalistiskt block.
Liberalerna må vara litet, men partiets vägval kan få stor betydelse.
Gå till toppen