Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

På Norénkliniken ryms elände och smart svart humor

I Teaterhögskolans examensproduktion, ”Kliniken” av Lars Norén, finns styrkan i det vardagliga skriver Sara Berg.

”Kliniken” av Lars Norén, i Teaterhögskolans version.Bild: GIANLUCA LA BRUNA

Kliniken

Teaterhögskolan, Malmö. 8-22/3

Text: Lars Norén. Regi: Dennis Sandin. Scenografi och kostym: Karin Gille. Mask: Agneta von Gegerfelt. Ateljé: Eva Hedblom och Ranin Souliman. Ljuskonsult: Emanuel Arvanitis. I rollerna: Ebba J. Dahlberg, Stina Eriksson, Vincent Grahl, Martina Hemmingsson, Rasmus Johansson, Arina Katchinskaia, Amanda Krüger, Karin Li Körsbärsdal, Othman Othman, Max Ulveson.

I en sal lika beige som tillvaron för de psykvårdspatienter som bor här, utspelar sig Lars Noréns föreställning ”Kliniken”. Det är tidigt 90-tal, strax före psykiatrireformen, och det finns inte särskilt mycket att ta sig för. De boende tittar på tv, hänger i rökrutan och pratar om övergrepp, döden, krigstrauman och familjer som sviker. Den ena mår sämre än den andra.
Att Teaterhögskolan har valt just den här pjäsen som examensproduktion känns egentligen ganska givet. Dels för att rollerna är många, dels för att det finns en enorm bredd bland karaktärerna. Från den sköra, apatiska och anorektiska Sofia till den käcka vårdaren Tomas. Man kan själv avgöra hur svår diagnos man vill gestalta.
Bild: GIANLUCA LA BRUNA
Däremot inte sagt att de har gjort det lätt för sig. Framför allt inte när det gäller de mer nedtonade rollerna. Jag imponeras av flera av skådespelarna, främst Arina Katchinskaia som den luttrade, kroniskt deprimerade, knipsluga dalkullan Maud, som alltid har svar på tal och som är vettigare än de flesta friska.
Karin Li Körsbärsdal är skickligt nyanserad som Anne Marie, en hämmad personlighet med armarna fulla av skärsår och en önskan om att bli sedd. Och när Mohammed, spelad av Othman Othman, berättar om sina upplevelser från kriget i Bosnien, är han så trovärdig att jag känner att någon måste skicka honom till en psykolog på riktigt.
Nästan samtliga karaktärer befinner sig på scenen samtidigt under större delen av föreställningen. De interagerar med varandra två och två eller i smågrupper, där samtalen förs växelvis. Ungefär så som det är i en miljö med många människor. Saker sker parallellt, ingen sitter i tv-soffan och väntar på att de vid matbordet ska bli klara med sin konversation.
Bild: GIANLUCA LA BRUNA
Det gör framställningen levande och ständigt intressant, utan att det leder till förvecklingar eller förvirring. Det är dessutom oerhört snyggt att tonen i varje dialog hålls intakt, trots alla sidospår. Och att mitt i allt elände finns mycket både smart och svart humor.
Men det som framför allt är pjäsens styrka är det vardagliga. Insikten om att vem som helst kan hamna på psyket, även den som för två veckor sedan var en reklamare med kontor i New York. Det betonas också att varje patient är en människa och en individ, oavsett egenheter och diagnoser.
Det fina med utbildningsproduktioner är att skådespelarna ännu inte har hunnit fastna i en mall. De är fortfarande tänjbara och böjliga och jag tror att de flesta här hade kunnat byta roller med varandra och fortfarande vara trovärdiga. Det är också en lättnad att det överteatrala scenspråket är på väg att försvinna, till förmån för ett mer autentiskt uttryck.
Slutet är tyvärr hemskt – hafsigt och nästan farsartat. Men det är verkligen inte skådespelarnas fel, de är genomgående hoppingivande proffsiga.
Bild: GIANLUCA LA BRUNA
Gå till toppen