Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Besvärligt, rörigt och vackert – Sumac får bitarna att falla på plats

”För Sumac, ett band med det ovanliga målet att utforska improvisationens möjligheter inom metal, är oljudslavinen ett av kompositionens mest avgörande partier” skriver John Palmér Jeppsson.

Bild: Faith Coloccia

Sumac

METAL. Copenhagen Jazzhouse 9/3.

En lapp med instruktioner till ljusteknikern säger något om vad som komma skall: ”Vi gillar tråkigt, finns inget behov att underhålla.”
Nej, amerikanska Sumac befinner sig så långt ifrån publikfriande Iron Maiden-hårdrock man någonsin kan komma. Bara det att de spelar på Alice – Köpenhamns huvudscen för jazz, världsmusik och avantgardism – och inte en rockklubb säger mycket om hur ointresserade sångaren och gitarristen Aaron Turner, basisten Brian Cook och trummisen Nick Yacyshyn är av genrekonventioner.
På dryga timmen hinner de spela fyra låtar. Eller låtar och låtar, "sammanfogade brottstycken av något som ofta låter som musik" är nog en mer korrekt beskrivning. Första biten "Attis' blade" börjar med att trion samlar sig i en högljudd transrytm, men efter en stund börjar trummisen hamra loss som i ett trumsolo medan de andra maler på och sedan blir det lugnt ett ögonblick och därpå brakar allt samman i den sortens kakofoni som andra band med rockinstrument kan unna sig att avsluta en låt med.
Men för Sumac, ett band med det ovanliga målet att utforska improvisationens möjligheter inom metal, är oljudslavinen ett av kompositionens mest avgörande partier. Frontmannen, mager och med vildvuxet skägg och hår, vajar extatiskt fram och tillbaka i takt med musiken och framstår som en profet som vill frigöra både sig själv och publiken från låtstrukturernas och förväntningarnas bojor. (Personerna närmast mig reagerar genom att kolla Snapchat under tiden.)
Så fortsätter det, med tvära kast mellan koncentrerat ångvältsgroove, krängande turbulens och avskalade partier där Turners kvidande gitarr och grova sång får mest utrymme. Allt faller på plats när man inser att texterna handlar om kärlek – den kan ju vara precis så motsträvig och rörig och vacker som Sumacs musik är.
Det är inget band man lyssnar på för njutnings skull. Utan snarare för att man, av en eller annan anledning, brukar svara ja på en enkel men viktig fråga: ”Är det värt besväret?”
Gå till toppen