Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Liberalerna riskerar att sjabbla bort EU-valet.

Cecilia Wikström och Said Abdu med Jan Björklund när Liberalernas lista till EU-valet fastställdes för knappt en månad sedan.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Fegt. Ryggradslöst. Ett blött-finger-i-luften-parti.
Kritiken mot Liberalerna är hård från de två kvinnliga politiker som hamnat på kollisionskurs med partiledningen.
"Jag tänker inte låta mig tvingas bort från riksdagen pga ett mediadrev och ett fegt parti som inte orkar hålla emot när det stormar”, skriver riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl på Facebook. Hon lämnar nu L men sitter kvar i riksdagen som partilös vilde, i alla fall tills vidare.
"Jag tycker inte det är ledarskap att låta medierna bestämma hur ett parti ska agera", säger Cecilia Wikström, partiets förstanamn i EU-valet som planerar att lämna politiken när hennes mandatperiod går ut i juni.
Båda anser sig vara felaktigt behandlade. Svikna av sitt eget parti.
Men det finns en avgörande skillnad: Cecilia Wikström har fog för kritiken.
Carlsson Löfdahl hyr en övernattningslägenhet i Stockholm, en bostadsrätt på Södermalm, av sin egen man. Månadsavgiften som maken betalar till föreningen är cirka 2 500 kronor. Den andrahandshyra Carlsson Löfdahl betalar maken är 13 000 kronor. Genom detta arrangemang kan hon kvittera ut maxbeloppet i hyresersättning från riksdagen, 8 600 kronor i månaden, totalt 412 000 kronor under mandatperioden.
Förfarandet kan ses som att Carlsson Löfdahl låter riksdagen finansiera makens lägenhetsköp. Om hon själv köpt lägenheten för lånade pengar hade hon bara fått ersättning motsvarande månadsavgiften, inte för ränta eller andra kapitalkostnader. I det här fallet går maken dessutom med flera tusen kronor i vinst på uthyrningen, enligt Aftonbladets uträkning.
"Rättsligt kanske det inte har begåtts några fel, men det är ändå omdömeslöst", säger partiledaren Jan Björklund.
Visserligen har Carlsson Löfdahl blivit invald genom personröster, men det är inget hållbart argument i sammanhanget. De som kryssat henne har knappast känt till hennes lägenhetsdribblande. Och sin politiska plattform har hon som representant för Liberalerna, där hon varit medlem i decennier.
Att ledamöter som lämnar eller utesluts ur ett parti – till och med byter parti – ändå sitter kvar på det tidigare partiets mandat är ett ofog. Det är oetiskt.
I Cecilia Wikströms fall handlar konflikten om de sidouppdrag hon tagit på sig som ledamot i två företagsstyrelser, uppdrag hon i god ordning informerat partiledningen om. Då fanns inga invändningar. Nu säger Jan Björklund att det "borde ha gjorts en etikprövning då". Samme Björklund som gratulerade Wikström när han informerades. Fast då kände han inte till "omfattningen och arvoderingsnivåerna", hävdar Björklund (Ekot 9/3).
Det låter efterhandskonstruktion. Att så stor sak görs av arvodet är opportunistiskt. Kritiken har innan handlat om möjlig intressekonflikt. Principen, inte pengarna.
Att L först godkänner sidouppdragen, att partiets ordförande till och med lyckönskar Wikström, för att sedan offra henne på grund av tämligen diffus kritik utifrån, tyder inte på något större mått av integritet och politiskt självförtroende.
Partiledningen kunde ha valt att stå stadigt, att stödja Wikström och hänvisa till att erfarenhet från näringslivet är en tillgång för en politiker.
Inget parti i riksdagen lägger lika stor vikt vid Europapolitiken och det europeiska samarbetet som Liberalerna. Nu står L utan den politiker som skulle ha varit partiets erfarna affischnamn och dragplåster i den viktiga EU-valrörelsen. Andranamnet på listan, Said Abdu från Trollhättan, är – oavsett kvaliteter i övrigt – närmast okänd utanför partiet.
Rent krasst: Liberalerna behöver ett känt ansikte i topp på EU-listan.
Liberalerna – Sverige och Europa.
Valet till EU-parlamentet i maj är viktigare än på mycket länge. Europas högerpopulister mobiliserar. De hoppas kunna bli tillräckligt starka för att rasera EU från insidan.
I det läget har de partier som värnar den liberala demokratin, som slår vakt om öppenhet och samarbete, inte råd att sjabbla.
Skadan är skedd. Nu måste den åtgärdas.
Gå till toppen