Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Musik från helvetets förgård

HSO:s konsert med musik från Theresienstadt berörde Henrik Halvarson starkt.

Arkivbild: Rumon Gamba, kvällens dirigent.Bild: Fotograf Andreas Nilsson AB

Galgvisa

HSO. Dir: Rumon Gamba. Helsingborgs konserthus 10/3.

Det är förunderligt vad människor kan skapa under de mest fruktansvärda förhållanden. Att kunna behålla sin värdighet trots att de utsätts för den mest förnedrande behandling. Det som de judiska fångarna i nazisternas koncentrationsläger Theresienstadt fick utstå går inte riktigt att föreställa sig, men med hjälp av den musik som komponerades där, kan vi uppleva lite av hur de sökte bemästra de omänskliga förhållandena.
Att höra Helsingborgs symfoniorkester spela Viktor Ullmanns Symfoni nr 2 och Pavel Haas "Study for strings " var någonting utöver det vanliga. Haas stråkstudie inte bara skrevs i Theresienstadt, utan framfördes där flera gånger med de resurser som stod till buds. Ullmann fullbordade symfonin (i form av en pianosonat) bara några veckor innan han deporterades till Auschwitz 1944.
Även om dirigenten Rumon Gamba poängterade att det är musik som står på egna ben och ska bedöma utifrån sina inneboende kvalitéer gick det inte att bortse ifrån deras historiska bakgrund. Och dirigenten gjorde sitt bästa med en tolkning som tonade ned det romantiska inslaget i symfonin och framhävde det sakliga i stråkstudien. Med Stefan Solyoms orkestrering som kryddade klangpaletten med mycket slagverk, bland annat en smällande papperspåse, dämpades också de Mahler-besläktade tongångarna ned.
Kanske gick Gamba för långt i sin iver, för finalen blev i min smak alldeles för forcerad. Den kändes mer som en uppvisning än ett fullödigt krön på ett musikaliskt mästerverk.
Den ivern kunde även spåras i det andra huvudnumret på konserten. Han drev HSO hårt i framförandet av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 9. Nästan från de första takterna jagade han fram som för att visa på det dubbelbottnade i symfonin. Det kändes som om det fanns en hysteri strax under ytan som hotade att spränga fram. Som tur var kombinerades den av en sorg och ångest som genomsyrade de långsamma satserna. Och den gradvisa stegringen i finalen var mästerlig i sin obönhörlighet.
Gå till toppen