Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sonja Ferlov Mancobas skulpturer liknar inget annat i sin tid

Thomas Millroth hänförs av en kosmopolitisk konstnär som stod på de marginaliserades sida.

Sonja Ferlov Mancobas mest kända verk, ”Skulptur, 1940-1946”. Gjuten 1970.Bild: SMK

Sonja Ferlov Mancoba

Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, t o m 5/5.

Jag kom till denna första heltäckande utställning om den danska skulptören Sonja Ferlov Mancoba (1911-1984) med förväntningar. Och jag upptäckte en av efterkrigstidens allra största konstnärer. Mitt i utställningssalen står hennes mest kända verk, ”Skulptur, 1940-1946”. Det kom till i det ockuperade Paris där hon bodde sedan 1936, gift med den sydafrikanske konstnären Ernest Macoba. Nu häver sig denna trotsiga skulptur upp likt en tung kropp, långsamt och bestämt. Den liknar inget annat i sin tid.
Avgörande för hennes särart var hennes medvetna perspektiv: att ställa sig vid sidan och se allting utifrån samhällets marginal. Det var en självklarhet som kvinna, dessutom gift med en svart sydafrikansk konstnär. Då var inget givet på förhand, allt måste omprövas och upplevas. Klart att det påverkade hennes konst även om hon aldrig agiterade. Men nog finns en eftertänksam militans i senare skulpturer som ”Krigeren” och de renskalade, skrämmande hjälmarna från 1980-talet.
Eftertänksam militans. Sonja Ferlov Mancobas ”Krigeren”, 1961.Bild: SMK
Utställningen visar hur verk, biografi och idéer hänger ihop. Och i Torbjørn Glarbos film med den 71-åriga konstnären i ateljén kan vi själva möta henne. Det belamrade arbetsutrymmet delade hon med maken, som skymtar i ett hörn läsande dagens tidning; detta var också familjens vardagsrum. Då Ferlov Mancoba hukande modellerar en mask på golvet får hon knappt plats. Att på det här viset se och lyssna till henne får mig att titta ännu noggrannare. Och med eftertanke. När hon beklagar att dagens konst mest är dekoration är det lätt att ge henne rätt. Hon hävdar det gemensamma, ”mitt liv måste vara ditt”, och det är ju ett lysande motto för ett konstnärskap.
Hennes produktion var ganska liten, men konsekvent. Innan hon flyttade till Paris hade hon och en grupp danska konstnärskamrater i gruppen Linien – Richard Morthensen, Ejler Bille, Asger Jorn – börjat söka efter en ny konstnärlig medvetenhet. Surrealismen gjorde dem revolutionära. Konsten skulle förbinda och inte skilja människor från varandra. Finkultur förkastades för en bred, folklig, kollektiv konst och hela världen gav dem inspiration. Från stenar, snäckor och enkla fynd på stranden till fornnordisk, afrikansk och förcolumbiansk konst.
Det var i den andan Ferlov Mancoba började. Det tidiga verket ”Fågel med unge”, 1935, kan verka rätt så allmänt i en tid då modernister excellerade i aggressiva näbbar som symboler för manlig sexualitet. Men här är det mer maktkamp mellan förälder och barn än sex. Ett ämne som sällan behandlats av manliga konstnärer. Verket kan också ses som en metafor för hennes eget skapande, som liknats vid ett oavslutat samtal i långsamt tempo. Ofta rev hon ner leran eller gipsen – ”skulptur är ett ting som aldrig blir färdigt.”
Sonja Ferlov Mancobas ateljé. Teckningarna kom till i pauserna mellan skulpturerna.Bild: Lena Jacobsson
I pauserna mellan skulpturerna kom teckningarna till. I utställningen fyller de väggarna med sina ettriga explosioner. Ett rituellt klotter som får mig att tänka på både kosmiska visioner och jazzmusikaliska improvisationer. Det är som om Django Reinhardt snackade med Albert Einstein.
Ferlov Mancoba var kosmopolit. Det nyöppnade Musée de l'homme i Paris blev en uppenbarelse. Tillsammans med Ernest Mancoba utforskade hon bland annat den västafrikanska konsten. Det var ju inget nytt. Redan Picasso hade inspirerats av ”primitiva” masker. Men det var under mellankrigstiden som förståelsen växte i takt med avskyn för själva kolonialismen, som ju var orsaken till att dessa mästerverk fanns på museet. Primitivism ersattes av kunskap och politiskt ställningstagande.
Hennes engagemang i utomeuropeisk kultur var något helt annat än Picassos imitationer. Då hon strax före kriget inspirerades av förcolumbiansk konst handlade det om samtal, övningar i att se på ett nytt vis och lära av andra folks erfarenheter. Ett litet steg mot en universell konst.
Att hon stödde koloniernas självständighetskamp var ju självklart, precis som Jorn och vännerna i Cobra, där hon var med i slutet av 1940-talet.
”Maske” eller ”Krigens udbrud”, 1939, av Sonja Ferlov Mancoba.Bild: Anders Sune Berg
Men att hon tog till sig andra kulturers estetiska uttryck, kan det i efterhand ses som kulturell stöld? Ett svar fanns i Paris nattliv, där svart blues blandades med romsk, kreolsk, judisk, fransk och västindisk musik i ett universellt uttryck som var århundradets mest revolutionerande kulturhändelse: jazzen. Det var en möjlighet, som nog jazzdiggaren Ferlov Mancoba drömde om för konstens del.
Hon fördjupade sina uttryck efter kriget genom att tålmodigt modellera med lerkluttar som lades tätt intill varandra för att ge ytan ett föränderligt sken av ljus och mörker. Tack vare denna förfining tycktes skulpturernas massa lösas upp. De första efterkrigsverken vinglar fram som nyfödda kroppar i vårljus på ostadiga ben.
Ferlov Mancoba verkade i skulpturens guldålder med mästare som Charles Despiau, Henri Laurens och Alberto Giacometti, som var hennes granne. Också de förvandlade hårda ytor till ljus. Hon nådde minst lika långt genom att kombinera de organiska formerna i gips och lera med abstrakta hålrum i ett spel mellan yttre och inre, skuggor och dagrar, en oavslutad process av samtal. Öppenheten känns ännu och det är lätt att dröja kvar bland hennes verk.
En stor skulptör får träda fram i helfigur.
Gå till toppen