Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Ungdomarna behandlar samhället som samhället har behandlat dem

Hartmut Dreckmann ser ett samhälle som inte tar skoltrötta elever på allvar. Därför ska vi inte vara förvånade när de ungdomarna senare vänder sig mot samhället, resonerar han. En väg framåt kan vara en enklare väg in i praktiskt orienterade yrken.Bild: HENRIK WITT / TT
Efter många skjutningar och sprängattentat runt om i landet frågar jag mig om min generation har svikit ungdomarna som har fingret på avtryckaren. Är skolsystemet anpassat till att kunna ge alla ungdomar en positiv start på livet? Har politikerna, arbetsgivarna, facket och föräldrarna gjort sitt yttersta för att hålla ungarna borta från gatan?
Det hela börjar i grundskolan. För min del gick det inget vidare i sjätte klass och det blev inte bättre under åren upp till nionde. Eftersom man inte behöver vara en Einstein för att bli elektriker så kunde jag direkt komma i lära som elektriker och på så sätt skapa mig ett fundament som jag kunde bygga min framtid på. I Danmark kommer 95 procent av alla elever in som söker till ellinjen från nionde klass i grundskolan och får de sedan en praktikplats är framtiden säkrad.
Jag tycker att vi i Sverige är för dåliga på att fånga upp de skoltrötta ungdomarna i en praktisk utbildning och detta är det viktigt att politikerna diskuterar. Hur skall vi nå dem och motivera dem?
Politikerna: Ungdomsarbetslöshet är inte ett problem, men en uppgift som skall lösas här och nu. Alla politikerna i riksdagen, landstinget och på kommunal nivå skall göra sitt yttersta för att lösa det. Jag har alltför många gånger hört fina ord om den bästa politiken och de vassaste argumenten när ni diskuterat arbetslöshet. Ni skapar på löpande band lapptäcken av skattefinansierade åtgärder som inte har någon förankring i arbetslivet och inte kan användes på lång sikt.
Vill ni politiker tvärs över partigränserna gå helhjärtat in i arbetet att få de unga bort från gatan så måste ni ha arbetsgivarna och facket med i det arbetet.
Arbetsgivarna: Ska skaffa de nödvändiga praktikplatserna för de ungdomar som vill skaffa sig en framtid och få en yrkesutbildning. Företagen skriker efter kvalificerad arbetskraft, men frågan är om man är villig att betala notan för att utbilda ungdomarna. I Tyskland, Holland, Danmark betalar företagen praktikanternas lön, de sociala utgifterna och semesterersättning, men i Sverige betalar det offentliga merparten av praktikantens lön. Det paradoxala är, att i de länder där företagen betalar praktikanternas lön är ungdomsarbetslösheten lägre än i Sverige. Hur kan det komma sig?
Facket: Man skulle tro att facket vill göra något för de arbetslösa ungdomarna. Ungdomarna kan förvänta sig att få sympati och solidaritetsförklaringar som men inte något som utmynnar i konkreta arbetstillfällen. Nej, facket skapar bara fördelar för dem som är på arbetsmarknaden, inte for dem som står utanför.
Föräldrarna: Koncentrerade på ett liv med karriär, status, träning och allt annat som man tycker krävs i dag för att man skall kunna betraktas som en lyckad person. Kraven är höga och krafterna räcker inte alltid för att ta föräldrarollen med det allvar den kräver.
Slutsats: När man ser på situationen ur ungdomarnas perspektiv ser man politiker som är handlingsförlamade, företag som inte tar socialt ansvar, facket som inte agerar alls och föräldrarna som dansar kring guldkalven. Min konklusion är att ungdomarna behandlar samhället som samhället har behandlat dem. Världen är besvärlig för ungdomarna på grund av att vi har svikit dem.
Därför menar jag att vi alla ”håller i den pistol som sprider död och förtvivlan runt omkring oss”.

Hartmut Dreckmann

Gå till toppen