Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnet av en möjlighet

Öppenheten är styrkan i den danska versionen av ”Selvmordets anatomi", skriver Boel Gerell.

”Selvmordets anatomi” på Teater Republique. T o m 6/4.Bild: Karoline Lieberkind
Varför?
Blir det lättare, mer hanterligt, mindre outhärdligt om det finns en anledning?
I brittiska dramatikern Alice Birchs pjäs ”Självmordets anatomi” som just nu spelas på båda sidor av Sundet stavas skälet Mamma. Den som ger liv är samtidigt den som låter längtan efter död sippra in i den lilla barnkroppen, en droppe i taget. Förloppet är till synes obönhörligt, den som en gång fått giftet i sig kan inte undgå att smitta sin avkomma. Lösningen pjäsen öppnar för är den mest radikala: att avstå från föräldraskapet.
Greppet Birch använder för att gestalta tre generationers kamp mot demonerna är lika effektfullt som krävande. De tre kvinnorna Carol, Anna och Bonnie är alla jämnåriga och befinner sig på scenen samtidigt. På en gång frånvarande för varandra och fångade i ett evigt växelspel av frågor, anklagelser och ouppfylld längtan. I brist på svar vänder de sin vånda inåt och utåt. Förstör sina kroppar, sina relationer, sitt hopp om räddning.
”Ett självmords anatomi” på Malmö stadsteater. T o m 10/4.Bild: Emmalisa Pauly
I Susanne Ostens version på Malmö stadsteater skapas struktur i dramat genom en stark stilisering och tre rent fysiska ramar. En ruta i taget förs dramat framåt och bara någon gång möts rösterna, i ett ingenmansland mellan perspektiven. När Anja Behrens sätter upp samma verk på Teater Republique i Köpenhamn är gränserna mer upplösta och bara tre årtal i neon över varsin dörr ger ledning om i vilket skede av tiden vi befinner oss: 1973, 2003 och 2033.
I andra akten återstår bara taknocken av familjens hus, den fasta punkten som binder släkten samman. Obehindrat rör sig gestalterna genom tid och rum och friheten är förlösande för dramat. Inte minst barnbarnet Bonnie ges i den danska versionen ett nytt djup utöver de enkla förklaringsmodellerna i Ostens tappning: lesbisk för att slippa bli med barn, läkare för att rädda liv, ensam för att slippa ansvaret för kärlek.
När Bonnie ligger på rygg i husets trädgård, med en kanin tryckt mot bröstet som ett diande spädbarn, ges plats för motstånd mot arvet och det oförsonliga förloppet. Kanske kan kartan ritas om, kanske finns det andra vägar att gå än de redan upptrampade? Den lilla sprickan i det hårda skalet gör stor skillnad och även om den snart sluts igen finns minnet av möjligheten kvar och gör det följande beslutet än mer drabbande.
”Selvmordets anatomi” på Teater Republique. T o m 6/4.Bild: Karoline Lieberkind
Så är det också öppenheten som är styrkan i Behrens version, rent visuellt genom Ida Grarups anslående scenografiska rymd och Súni Joensens djärva ljussättning. Men också i tilliten till texten och ett mindre hårt drivet tempo som ger utrymme för gestalterna att växa och andas i ögonblick av tvekan. På frågan ”varför” är svaret inte nödvändigtvis ”därför” utan hellre ”varför inte?”
Något säkert svar på den frågan ges förstås inte heller. Och ändå ett nytt perspektiv och ett hack i det stumma maskineriet som förväntas föra arvet vidare.
Gå till toppen