Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Tobias Lindberg: Det låter som om M lär sig cykla.

Moderat vägval?Bild: Henrik Brunnsgård
Stödhjulen är avskruvade och femåringen trampar på med god fart. Men så sviker koncentrationen, vinglandet tilltar och ledsagaren är för långt bort för att kunna komma till hjälp. Vurpan går inte att undvika – och ur all frustration föds en anklagelse mot den som betraktade på håll:
"Det var du som fick mig att falla!"
De som lärt någon liten att cykla vet hur det kan låta.
Barn är barn.
Och partier är partier?
Tongångarna går åtminstone igen i Moderaternas eftervalsanalys.
Efter sitt sämsta valresultat på 16 år har partiet en hel del att analysera. Och merparten av texten består av klädsam självkritik. "Många gånger har det varit Moderaterna själva som skjutit sig i foten", heter det redan inledningsvis. Decemberöverenskommelsen 2014 nämns som ett avgörande misstag, liksom januaribeskedet 2017, då M öppnade för att styra med stöd av SD.
Mats Green (M), som lett analysarbetet, säger i en kommentar till Aftonbladet att det var otydligt för vissa väljare vad en röst på M innebar. Men att ta på sig hela ansvaret för sitt misslyckande mäktar Moderaterna ändå inte med. En stor del av skulden för splittringen inom alliansen läggs istället på Centerpartiet. Eller närmare bestämt på stödet från C till de rödgröna i frågan om ensamkommande våren 2018.
Den så kallade gymnasielagen – som stödet mynnade ut i – kan kritiseras av flera skäl, men innebar ingen nyorientering för C. Partiet höll snarare fast vid den migrationspolitiska linje som även var Moderaternas under Fredrik Reinfeldts partiledartid.
C, L och KD ökade sitt stöd i valet. Då är det magstarkt av M att alls lägga skuld på allianskolleger för hur det gick.
Ideologiskt sett stod Centerpartiet still. Det var Moderaterna som for iväg på egen hand, men började svaja och föll.
Gå till toppen