Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Svante Weyler: Hur fel får en kulturchef ha?

I måndags fälldes Aftonbladet för sina publiceringar om Benny Fredriksson, före detta chef på Kulturhuset Stadsteatern. Svante Weyler undrar varför det är så tyst om Åsa Linderborgs ansvar.

Benny Fredriksson var under många år chef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Han tog sitt liv i mars 2018 och avled 58 år gammal.Bild: Claudio Bresciani/TT
Vad ska det kosta en tidning att ”grovt bryta mot god publicistisk sed”? Vad ska det kosta en kulturchef att tillfoga en person en ”oförsvarlig publicitetsskada”?
Om detta råder i stort en plågsam tystnad på de stora svenska tidningarnas kultursidor efter det att Pressens opinionsnämnd meddelat sitt utslag i fallet med Aftonbladets ”granskning” av Benny Fredriksson – citationstecknen står här för PON:s förkrossande underkännande av Aftonbladets journalistiska arbete.
Att fällningen kostar något för tidningen Aftonbladet har dess nuvarande chefredaktör Lena K Samuelsson tydligt redogjort för. Hon, som inte ens var anställd på tidningen vid tiden för ”granskningen”, skriver nu att hela ledningsstrukturen görs om.
Men från Aftonbladets kultursida hörs inte ett ljud, och särskilt plågsam är tystnaden från dess chef, Åsa Linderborg. Det brukar inte vara så. När nyheten kom att Benny Fredriksson dött, den 17 mars 2018, var hon blixtrande snabb med att själv i en artikel frikänna sig och tidningen från allt ansvar: ”Hade vi kunnat göra annorlunda? Bortsett från en löpsedel som borde formulerats på ett annat sätt, så tror jag inte det.”
Att hennes chefredaktör inte skulle hålla med om det har jag redan sagt. Men vad säger Åsa Linderborg idag, när hennes och tidningens artiklar granskats av någon annan än henne själv?
Rent formellt är det naturligtvis den ansvarige utgivaren som representerar tidningen och tar ansvaret för det samlade nyhetsarbetet i sådana här fall, men det stod klart för alla oss läsare redan från början att Åsa Linderborg och kulturredaktionen tog åt sig ära av ”granskningen” och att Åsa Linderborg personligen gick i god för den. Hon har visserligen i tre olika artiklar lämnat tre olika uppgifter på hur många av uppgiftslämnarna hon själv varit i kontakt med (”några”, ”ett dussin”, ”en handfull”) men det kan vara rent slarv. Viktigare är att hon med den auktoritet som man har och ska ha som kulturchef borgade såväl för ”granskningens” berättigande som för dess innehåll. Dessutom kommer ett av de allra grövsta och falska tillmälena från henne själv, det om att Fredriksson skulle ha tvingat en skådespelare att göra abort. (Den formuleringen står i skrivande stund fortfarande oförändrad i nätversionen av artikeln.) Detta ställer frågor om vad just hennes ansvar består i.
En kulturchefs auktoritet är något annat än den rent journalistiska auktoritet som en chefredaktör eller andra chefer på en tidning måste ha. Den är annorlunda därför att den inte på samma sätt är mätbar. Eller möjlig att bedöma med formella metoder för granskning.
En kulturchef har en unik rätt att ha fel. En kulturchef har rätt att vantolka ett konstverk, att missförstå en kulturinstitution, en kulturchef har oändligt större frihet än nära nog någon annan på en tidning att skapa opinion och driva debatt, större till och med än den ledarsida som ofta måste hålla sig till tidningens egen politiska linje.
Åsa Linderborg är kulturchef på Aftonbladet. Linderborg har sagt att hon ångrar bland annat en formulering om att Fredriksson ”pressat” en skådespelerska till abort, men i stort försvarat publiceringen.Bild: Pontus Lundahl/TT
En kulturchefs auktoritet är dessutom beroende av det förtroende som han eller hon väcker hos läsarna. Det betyder inte att läsarna måste hålla med, bara att de finner den åsikt eller den hållning kulturchefen och därmed kultursidan står för relevant. Det finns ingen annan roll på en tidning som i lika hög grad är beroende av en auktoritet som strömmar tillbaka från läsarna. En kulturchef, eller för den delen någon annan som åtnjuter och utnyttjar den frihet kultursidan erbjuder, kan aldrig skjuta över ansvaret på tidningsmaskineriet och i sista hand den ansvariga utgivaren. Det är priset för friheten.
Det anses normalt, har jag fått höra, att tidningar är återhållsamma när det gäller att kritisera kolleger för övertramp och fällningar. Det vore förfärligt om det vore sant. I vanliga fall råder rena grälsjukan mellan tidningars kulturredaktioner, särskilt i Stockholm. Det gör tystnaden kring Åsa Linderborg desto märkligare.
Svante Weyler är skribent för kultursidan. Han har tidigare varit förlagschef och kulturchef på Sveriges Radio.
Gå till toppen