Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

HSO lät violan komma ut ur skuggorna

Brittens reflektioner på Dowlands sånger fascinerade Henrik Halvarson.

Bild: Jack Liebeck

Helsingborgs symfoniorkester

KLASSISKT. Lawrence Power, viola. Stefan Solyom, dirigent. Helsingborgs konserthus 14/3.

Altfiolen är det minst uppmärksammade av instrumenten i violinfamiljen. Den är inte lika självklart lysande i sitt höga register som violinen och inte heller lika elegant sjungande som violoncellen.
Det är synd för inget annat stråkinstrument har en så skönt beslöjad klang, ja nästan sensuell. Fastnar man för dess diskreta charm har man en guldgruva av subtila antydningar att utforska.
Ingenstans stod detta så klart som i violasten Lawrence Powers tolkning av Benjamin Brittens "Lachrymae" tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester och Stefan Solyom. Han förde in publiken i en förtrollande skymningsvärld av mestadels tunna klangslöjor som svepte genom musiken.
Han gjorde dessutom upptäcktsfärden lättare genom att göra oss bekanta med de två sånger av John Dowland som Britten har byggt "Lachrymae" kring. Det är förunderligt hur lätt engelska musiker verkar ha för att bjuda in publiken med både ord och ton.
Allt annat än subtil är Hector Berlioz symfoni för viola och orkester, "Harold i Italien". Här kastas solisten gång på gång in i en kaskad av våldsamma orkestrala eruptioner. Det var som om tonsättaren helt struntat i sin solist när hans klangfantasier tagit honom i besittning.
Överhuvudtaget är "Harold i Italien" en underlig skapelse. Solisten kommer inte till tals förrän långt in i första satsen, mycket längre in än i till exempel Mozarts pianokonserter. Sedan låter han publiken se solisten spela långa stunder utan att man hör en enda ton av hans insatser.
Men fascinerande är verket ändå, i synnerhet med Lawrence Powers passionerade tolkning av solostämman och Stefan Solyoms ypperliga hantering av de orkestrala resurserna med Berlioz förkärlek för fagotter och trumpeter (fyra av vardera).
I detta sammanhang var Bernard Herrmanns musik till Hitchcocks rysare "Psycho" ett udda inslag. Det var svårt att se i vilken relation den stod till resten av konserten. Men snyggt framförd var den i alla fall. Liksom Emmy Lindströms lilla "Serenade". Med en lite längre speltid än vanligt var det lättare att få grepp om denna miniatyr.
Gå till toppen