Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Känsloladdat om blygsel

Sara Berg ser en uppmuntrande föreställning som berättar för barn att det är okej att vara blyg.

”Bakom den gula häcken” handlar om att vara blyg.Bild: Amanda Lindblad

Bakom den gula häcken

Banditsagor, Malmö

Regi: Petra Adlerberth Wik. Dramatiker: Alexandra Loonin. Ljus: Olivia Grefve. Scenografi: Selma Sjöstedt. På scen: Sanne Ahlqvist Boltes och Frida Stavnes

Sissla ska hålla ett föredrag inför klassen, som även råkar vara publiken på den skola där den här föreställningen spelas. Hon har tagit på sig sin metallicfärgade jacka och sina coola sneakers, hon är noga förberedd. ”Det jag ska prata om är något som alla har i kroppen”.
Men så drabbas hon plötsligt av blygsel och allt går åt skogen. Kroppen blir stel, tungan funkar inte. Hon får panik och sticker.
Bakom den gula häcken, där hon hamnar, hittar hon Eli. En enstörig superhjälteperson som lever i en besynnerlig värld, där mycket är gult och udda. Växterna vattnas med ljus och det finns en osynlighetsmantel och en ljudisolerande hjälm att tillgå vid behov.
Blygsel som en superkraft.Bild: Amanda Lindblad
Med hjälp av sin nya kompis och en hel del tips och tricks får Sissela tillbaka sina kroppsliga funktioner och vågar sig så småningom in i klassrummet igen.
Banditsagor är en turnerande teatergrupp som spelar för barn och unga, på förskolor, skolor och bibliotek. Föreställningarnas teman är alltid uppbyggliga, normkritiska och peppande och även om de riktar sig till en ung publik, är de lika ofta allmängiltiga. För några år sedan såg jag till exempel deras utmärkta pjäs ”Snövit och de sju sjuksköterskorna”, som inte bara handlade om rädsla och mod, utan lika mycket berörde krisen inom vården, socialismen och kollektivets styrka.
”Bakom den gula häcken” är en mer direkt proklamation med innebörden att det som ibland kan upplevas som en svaghet, lika ofta kan vändas till en styrka. ”Blyga personer”, ropar Eli i en megafon, ”är jättebra på att lyssna och på att förstå känslor”.
Det är såklart inte mer sant än att oblyga personer saknar dessa egenskaper, men det ger förhoppningsvis barnen i publiken en insikt om mänsklighetens diversitet. Jag gillar också att trots att även Eli visar sig vara riktigt bra på att prata inför publik, så innebär inte det automatiskt att det är någonting som hen vill eller måste göra igen.
”Sluta säga att jag är modig bara för att jag gjorde det. Du hade väl inte kallat mig feg om jag inte hade gjort det?”
”Bakom den gula häcken” spelas på olika skolor.Bild: Amanda Lindblad
Kontentan är att det inte spelar någon roll om man är modig eller blyg, man kan till och med vara båda saker samtidigt.
Till slut håller Sissela sitt föredrag utan problem. Det visar sig inte handla om blygsel överhuvudtaget, utan om bilirubin, det gula färgämne som finns i kroppen och som man bland annat ser när blåmärken håller på att försvinna.
Genomgående för Banditsagor är deras direkta, känsloblottade tilltal, något som få vuxenpjäser faktiskt lyckas lika bra med. Det är något som händer när man skalar bort alla pretentioner och istället går rakt på människans grundaffekter. Om än med inslag av serietidningsreferenser, glitter och magiska världar.
Gå till toppen