Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Nya klossar, samma regeringslego.

Blockpolitiken är inte död. Fågel Fenix stiger ur askan och tre block blir tre block. Minst. Knepigt regeringslego.

Regeringen.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Det har gått två månader sedan Stefan Löfven (S) nominerades till statsminister. Efter 131 dagar och 97 presskonferenser fick Sverige en ny regering. Gruppfotot togs den här gången i vinterlandskap. Snö. Grått.
Så är också det politiska landskapet nytt. Och väljarna nu avvaktande eller arga – besvikna på en allians som inte levererade eller på Socialdemokraterna som vek ner sig för liberala krav.
Vart är vi på väg, undrar läsare jag träffar. Just nu ser det ut som att vi lämnar tre block – för att landa i tre block. Fortsatt knepigt att bygga regering av.
Mycket beror på hur S hanterar 73-punktsöverenskommelsen som är villkoret för att C och L ska stöda budgeten i höst, nästa höst och nästa. Det har börjat bra, flera ministrar försäkrar välinövat att överenskommelsen ska följas. Men allt kokar ner till att S måste bekämpa ryggmärgsreflexen att mangla sina partners.
Och leverera den – utlovade – liberala politiken.
Mycket beror självfallet också på vad som händer inom borgerligheten.
Moderatledaren Ulf Kristerssons krympta ”alliansregering 3-2-1” fick inte stöd. Ja, inte ens den minoritetsregering som enligt honom inte skulle bli av om inte ”himlen faller ner" lyckades han baxa fram.
Himlen hölls kvar, men Kristersson ändrade sig. Ändå accepterar han inte att valresultatet tvingade också L och C att tänka om, utan talar om svek. Intervjuad i DN (6/3) klagar han över hur politiken dansat kring SD, men landar sedan häpnadsväckande nog i att det var turerna kring Socialdemokraterna som klöv alliansen:
”Två partier på den ena sidan och två partier på den andra sidan i den helt fundamentala frågan om Sverige bara kan styras av S.”
Fel fråga, det borde också Kristersson ha insett under den långa hösten. Den avgörande frågan är hur Sverige kan styras i en liberal riktning, vilket förutsätter att antiliberala SD inte får inflytande.
Hur som helst växer sprickan inom svensk borgerlighet – och medan regeringsarbetet går in i vardagen har en rad affärer fångat intresset.
Liberalernas praktfulla magplask förra veckan med petningen av Cecilia Wikström och Emma Carlsson Löfdahls näriga bostadsupplägg kunde knappast ha kommit olägligare, precis när ett kluvet parti ska enas kring en ny ledare och opinionsstödet har bottenkänning. C bidrar med att tidigare ministern Eskil Erlandsson utreds för sexuellt ofredande och har tvingats lämna riksdagen.
Så blir två tilltufsade liberala partier ännu mer luggslitna, medan KD fortsätter att rida på vågen av konservatism. I sin tydliga oppositionsroll kan Kristdemokraterna kritisera regeringsbildningen – precis som många väljare – och hösta in stöd.
Att stå i tydlig opposition gynnar också SD, detta SD som M försöker tänka bort, inte se, inte låtsas om. Medan SD belåtet väntar in ett nytt konservativt block bestående av SD, M och KD.
Statsvetaren Tommy Möller är inte imponerad av vare sig höstens långdans eller resultatet. I Axess (2/19) skriver han att regeringsbildningen inte visar att demokratin fungerade, "tvärtom".
Även för den som inte helt håller med – tre block ger ett knepigt läge och systemet levererade ändå – är hans kritik relevant:
C och L sitter i en rävsax. De två liberala partierna måste kunna visa upp politiska framgångar – annars står det klart att det inte går att bedriva borgerlig politik med S. ”Det innebär att de är beskurna som oppositionspartier”, noterar Möller.
Han har också rätt i att ansvarsutkrävandet i nästa val blir komplicerat. Hur ska stödpartierna värderas? Och regeringspartierna som driver en – liberal – politik som de inte tror på? Eller Vänsterpartiet som släpper fram en regering som driver ”högerpolitik”?
I opinionsmätningarna nu stärks de konservativa partierna, medan de liberala får kämpa. Möller förutspår fler opinionsförskjutningar, ”det politiska landskapet kan se helt annorlunda ut 2022”; ponera att M, KD och SD stöds av en majoritet nästa val. ”Hur kommer det att påverka Moderaternas problematiska och hittills oförlösta förhållande till Sverigedemokraterna?”
Frågan behöver knappt ställas. Det är ju för att M i praktiken redan landat detta, och C och L insett det – Staffanstorps M + SD bekräftar farhågan – som allt blev så komplicerat. SD är ett antiliberalt parti, omöjligt för C och L att ge inflytande.
Ett konservativt block med M, KD och SD ligger en bit bort. Men det tycks närma sig. Som Kristersson sade i DN (6/3): ”Man kan inte tvångsgifta sig med Moderaterna. Men jag tänker inte försöka isolera dem och låtsas som att de inte finns.”
Att valrörelsen handlade på tok för mycket om SD är sant. Att regeringsbildningen handlade på tok för mycket om SD är också sant. Men samtidigt kan partiet inte tänkas bort. SD har förändrat det politiska landskapet. Löfven har lyckats driva igenom det blocköverskridande samarbete som spräcker alliansen. För det kan han tacka SD; det antiliberala hotet spräckte alliansen.
Så blockpolitiken dör, men stiger som fågel Fenix ur askan. Efter tre block följer tre block: ett rödgrönt till vänster, liberalt i mitten och konservativt till höger. Sedan är frågan om det blir enklare att bygga regering av dem – eller om alla 131 dagar som kom och gick visar sig vara det nya normala.
Gå till toppen