Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Farid Ahmed förlåter sin hustrus mördare

Farid Ahmed satt mitt i fredagsbönen när de dödliga skotten avlossades i al Noor-moskén i Christchurch. Timmar senare, oskadd och på jakt efter sin fru, fick han veta att hon dött av kulorna. Trots det vill Farid Ahmed inte fördöma mördaren Brenton Tarrant. – Jag hatar inte den mannen. Som person älskar jag honom.

Farid Ahmed kommer alltid att ha kvar i minnet av sin hustru Husna. "Hon var min bästa vän och min inspiration i livet. Vi var väldigt lyckliga", säger han.Bild: Martin Yngve/TT
Husna och Farid Ahmed lade mycket tid i al Noor-moskén. Tid och kärlek.
– Vi var där många gånger, många timmar. Vi brukade kalla den för vårt barn, det är så vi kände för moskén. Och känner fortfarande, säger 59-årige Farid till TT:s utsände två dagar efter dådet.
Han omges av vänner, släktingar och landsmän från sitt gamla hemland Bangladesh. Och av journalister som vill höra hans berättelse om kärlek.
I sin rullstol utanför sjukhuset i Christchurch får han om och om igen förklara att han inte kan känna hat mot mördaren Brenton Tarrant som tog hans frus liv.
– Jag förlorade min fru men jag hatar inte den mannen. Som person älskar jag honom men, jag är ledsen, jag kan inte stå bakom det han gjorde. Jag tror att han någonstans i sitt liv blev skadad, och han kunde inte förvandla den smärtan till någonting positivt, där gjorde han fel.
Närmast ställd inför frågan att många kan ha svårt att förstå den kärleken svarar han:
– Det finns ett talesätt i Bangladesh: Människor kan inte vinna genom att skjuta och döda utan genom att älska. Och koranen säger att om någon gör ont mot dig, gör en bra sak tillbaka. Jag säger inte emot.
– Jag har förlåtit honom och jag ber för att Gud ska guida honom.
Farid Ahmed sitter i rullstol sedan han blev påkörd av en rattfull bilist 1998. Inför fredagens bön kördes han som vanligt in i moskén, men han skulle hjälpa en cancersjuk vän och kördes till ett angränsande rum. Om han suttit på sin vanliga plats hade han inte kunnat ta det skydd han nu gjorde.
När skotten avlossades var hans Husna i kvinnornas rum, men som informell ledare satt hon inte stilla.
– Hon räddade liv. Hon förde ut barnen och många av kvinnorna genom en bakdörr. Hon har alltid varit en ledare för dem.
– Men sedan blev hon orolig för mig. Jag var den ende i moskén som satt i rullstol, säger Farid och är nära att bryta ihop, varken för första eller sista gången under sitt samtal med oss.
– Hon gick in igen. . . och sköts på vägen dit.
När skotten slutat eka i lokalerna sökte Farid igenom moskén. Till sin lättnad hittade han inte sin fru.
– Det var ingen hos kvinnorna. Så då trodde vi att mannen inte kommit in till dem.
I männens avdelning såg det annorlunda ut. Kroppar på golvet, de flesta döda. Någon som skrek på hjälp, andra som trodde de skulle dö.
– Det var så många ansikten jag kände igen. Som jag känt så länge. Så många döda. En far och hans barn, båda var skjutna. Fadern höll fortfarande sitt barn i famnen. Gamla män som inte kunde springa. De var inte skjutna på ett ställe, utan på många.
Farid Ahmed säger att han försökte ta sig in i alla rum, men att det inte gick, kroppar låg i vägen för dörrarna.
I flera timmar levde han med hoppet att hans fru var vid liv.
Men Husna Ahmed hade dött utomhus, 47 år gammal, utanför en annan dörr än den hennes make tog för att komma ut igen.
– Jag kommer känna stolthet varje gång jag tänker på vad hon gjorde. Hon dog när hon utförde en god gärning. Hon gjorde precis det hon älskade att göra, att hjälpa människor.
– Hon var mycket ödmjuk och skulle bli förlägen om någon skulle kalla henne hjälte.
Gå till toppen