Jag hade aldrig hört talas om den nederländske författaren Jan Arends (1925–1974). Inte förrän nu när det lilla Flo Förlag ger ut hans genombrottsbok ”Keefman” från 1972. Så är det också första gången han översätts – till något språk överhuvudtaget. I Nederländerna är han däremot något av en legend, får jag veta. En bångstyrig särling som fick ett ganska sent litterärt genombrott, och kort tid därpå – när han efter en periodvis hårt prövad tillvaro såg ut att ha kommit in i värmen – tog sitt liv.

Bångstyriga är också var och en av de företrädesvis manliga huvudpersonerna i bokens tretton berättelser. Den omedgörliga tonen sätts redan i inledningsraderna till titelnovellen. I frenetiskt motsägelsefulla och insisterande utgjutelser, som kan föra tankarna till den holländskfödde österrikaren Thomas Bernhard, vänder sig en brevskrivare till sin läkare och kräver att få arbete på den psykiatriska klinik där han är inlagd.

Arends hade själv erfarenheter av sådana institutioner och brottades livet igenom med en sviktande psykisk hälsa. Karaktärerna i hans noveller är ständigt sina egna värsta fiender och utför halsbrytande balansakter på galenskapens rand. Det kan vara en komplexfylld ungkarl på jakt efter ett tillräckligt eländigt rum att hyra för att han ska kunna gå under i det. Eller en olyckligt gift man som arrangerar ett självmordsförsök och ser till att bli räddad, endast för att ångra sig när han inser att han inte har något att leva för.

Nattsvarta ämnen, men behandlade med både drastisk och ömsint galghumor. Arends vänder på perspektiv och beskriver självdestruktiva beteenden som en sorts hobbyliknande projekt. I en berättelse försöker en författare förgäves få sina uppdragsgivare att sänka hans arvoden, för han drunknar bokstavligen i pengar och får ingen luft. I en annan är galenskapen mer generell, när en lätt dement klient på ett äldreboende på sin sjuttionioårsdag klättrar upp i ett träd och förvandlas till en apa.

Det ligger nära till hands att associera till Kafkas ångesthumoristiska förvandlingsnummer. Även i Keefmans namn har en del kritiker velat se en möjlig blinkning till den berömda skalbaggen i ”Förvandlingen”, som barndomsvännen och författarkollegan Inez van Dullemen påpekar i ett ömsint efterord: ”kever” betyder ”skalbagge” på nederländska. I själva verket, berättar hon, hade Arends tänkt skriva ”Leefman”, men han missade L-tangenten och lät det bero.

Fast ännu mer får dessa berättelser mig att tänka på en av Kafkas föregångare, den schweiziske författaren Robert Walser – som utöver att ha tillbringat stora delar av sitt liv på psykiatriska kliniker också hade det gemensamt med Arends att han med masochistisk nit underkastade sig rollen som betjänt och hade en mikroskopiskt liten handstil.