Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Provokatör Sonesson (M) utmanar partiledningen.

Staffanstorps starke man Christian Sonesson (M).Bild: Sandra Henningsson
I Staffanstorp har terrorister inget att hämta. Där ska de inte få en krona i bidrag. Där kommer kommunens tjänstemän inte att lyfta ett finger, inte offra en minut av sin tid, för att hjälpa dem, vare sig med bostad, utbildning, försörjningsstöd eller något annat. I varje fall inte om kommunstyrelsens ordförande, Christian Sonesson (M), får bestämma.
Nej, det är inget förtida aprilskämt.
Sonesson vill ha ett beslut i kommunfullmäktige om att samtliga kommunala nämnder och styrelser ska "utarbeta direktiv som förhindrar att Staffanstorps kommuns ekonomiska eller personella resurser tas i anspråk för någon typ av bistånd, insats eller annat till återvändande IS-terrorister eller andra som deltagit i eller stött terrorism".
Och åtminstone i Staffanstorp har Sonesson goda möjligheter att få som han vill. Moderaterna har tillsammans med koalitionspartnern Sverigedemokraterna majoritet i fullmäktige, 23 av 41 mandat.
"Vi måste ta hotet mot vår trygghet på största allvar. Som första kommun i landet sänder vi därför ett tydligt budskap till återvändande IS-terrorister: Ni är inte välkomna hit", skriver Sonesson i en debattartikel i Expressen.
Tuffa ord. Fast sannolikheten att frågan kommer att ställas på sin spets är så klart ytterst liten. Staffanstorp är knappast IS-återvändarnas förstahandsval när det gäller bostadsort.
Och även om det skulle dyka upp någon misstänkt terrorist eller terrorsympatisör så är förslaget ett tomt hot juridiskt sett – om inte rentav olagligt i sig.
"Det är socialtjänstlagen som gäller, det finns inga undantagsbestämmelser för personer som tillhör terrororganisationer eller gör något som är särskilt förkastligt", säger Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt vid Uppsala universitet, till tidningen.
Fråga vilken kunnig jurist som helst och svaret lär bli detsamma.
Samtidigt är dessa invändningar på sitt sätt inte relevanta. Detta handlar inte om rimlighet eller juridik utan om något helt annat. Om signalpolitik. Om att Sonesson vill profilera sig.
Utspelet är ett styvt, spretande skånskt långfinger i ansiktet på Moderaternas partiledning i Stockholm, och partiordföranden Ulf Kristersons uttryckliga förbud mot att "samverka, samarbeta och förhandla" med Sverigedemokraterna.
Genom att efter valet bilda en koalition med Sverigedemokraterna istället för allianspartierna trotsade Moderaterna i Staffanstorp öppet partiledningen.
"Partiet har en policy. Jag har struntat i den. Och de tycker inte om det", sade Sonesson med en axelryckning den gången.
Det kan ha stått Moderaterna dyrt. Centerledaren Annie Lööf har uppgett att samarbetet mellan M och SD i Staffanstorp var en av anledningarna till att C under regeringsförhandlingarna började tvivla på Ulf Kristerssons avsikter.
Sonesson går kanske längst, men han vandrar inte ensam. Bland Moderaternas skånska företrädare finns åtskilliga som är beredda att ta makten även till priset av att liera sig med ett nationalistiskt, illiberalt parti som SD.
Denna interna konflikt kommer inte att bara ebba ut. Det lär Sonesson med flera se till. Förr eller senare kommer M-ledningen att tvingas bestämma sig. Trovärdigheten kräver det.
Hur många provokationer, hur mycket kallt politiskt stål tål Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer innan de sätter hårt mot hårt?
Att IS-anhängare och andra terrorsympatisörer väcker motvilja är sin sak. Men Sverige är en rättsstat, där människor är lika inför lagen. Här följer myndigheter och politiska församlingar regler och förordningar. Här ägnar sig inte seriösa politiker åt öppet lagtrots eller åt att försöka tubba underlydande tjänstemän att göra det.
Det som Sonesson och Staffanstorpsmoderaterna visar med sitt senaste utspel är att de inte tar rättstatens grundprinciper på allvar.
Gå till toppen