Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Jag väntade mig inte så mycket våld”

Nathacha Appanah vill ge röst åt de ohörda. I "Våldets vändkrets" skildrar hon ensamma flyktingbarns brutala liv på den franska ön Mayotte, utanför Afrikas sydöstra kust. Nu speglar den också en europeisk verklighet.

"Mauritius är en kosmopolitisk ö med folk som jag, där förfäderna kommer från länder som Indien och Kina. Jag funderar mycket på frågor om identitet och det kände jag igen på ön Mayotte", säger författaren Nathacha Appanah som har skrivit boken "Våldets vändkrets".Bild: Naina Helén Jåma/TT
Den gröna ön Mayotte i Indiska Oceanen stoltserar med en av världens största stängda laguner. Men kanske ännu mer påtaglig är närvaron av Kaweni, Frankrikes största kåkstad där flyktingar bor i en djungel av plåtruckel.
Under två år levde författaren Nathacha Appanah på ön. Hon föddes i närheten, på Mauritius, och trodde att hon förstod hur livet där skulle te sig.
– Jag visste att det inte var en paradisö men jag väntade mig inte så många barn utomhus, och så mycket våld. Jag väntade mig inte att vardagen skulle vara så svår för många, säger hon på besök i ett grådisigt Sverige.
I "Våldets vändkrets" möter vi fjortonåriga Moïse, som föds med ett grönt och ett svart öga. Hans mamma flyr till Mayotte med båt, en så kallad kwassa kwassa. Hon ser det gröna ögat som ett tecken på att hennes son är besatt av djinner och ger bort honom till sjuksköterskan Marie.
Ön är ett franskt departement och flyktingar lämnar ofta kvar sina barn i hopp om att ge dem en bättre framtid på fransk mark. Nathacha Appanah såg själv hur ungdomarna levde helt utlämnade till sig själva – precis som ensamma flyktingbarn gör i europeiska länder numera.
– Jag överraskades av hur aktuell boken blev. Jag skrev om Mayotte, om ungdomar på gatan och problemen kring identitet, men jag trodde inte att den skulle publiceras i så svåra tider, säger Nathacha Appanah.
Även Moïse mister sin trygghet, när hans beskyddare Marie plötsligt dör. 14 år gammal stöter han på den lika gamla Bruce. Denne är boss i kåkstaden Kaweni som i folkmun kallas för Gaza och stinker av sur urin, inpyrd svett och mögliga träningskläder.
De två tonåringarna liknar varandra men blir ändå dödsfiender.
– Bruce ser på Moïse som en privilegierad, han har tak över huvudet, äter flingor och har gått i skolan. Han har alltid en bok med sig och det är nästan en förolämpning för Bruce. Han ser Moïse som en förrädare, som inget förstår, säger Nathacha Appanah.
Moïses identitet är mångbottnad: han är svart, privilegierad, kultiverad, han läser vit litteratur och lyssnar på Barbara – en av den franska kulturens sinnebilder.
– Men det som kastar in Bruce i hatet är när han ser hur Moïse ger sin hund hälften av all sin mat, medan Bruce själv svälter. På samma sätt kan man se på oss: behandlar vi människorna som ber oss om en, två kronor likadant som vi behandlar våra husdjur?
Många av vår tids utmaningar, som migrationen, ställs på sin spets på Mayotte, tycker Nathacha Appanah. Ön är ett eldorado, en utopi. Därför föds också en retorik kring att den "översvämmas" av flyktingtrycket.
Samtidigt samexisterar folk från afrikanska länder och Madagaskar med öborna – som är både fransmän och muslimer. Och det fungerar, ser Nathacha Appanah, som har varit intresserad av frågor kring identitet ända sedan sin uppväxt i det kosmopolitiska Mauritius.
Hon visar också hur sammanflätade våra identiteter är med våra privilegier – eller bristen på dem. Moïse förlorar skoningslöst sina, och bit för bit rämnar marken under hans fötter.
– Det var svårt att skriva om men jag lever i bekvämlighet, under ett tak. Det glömde jag aldrig. Verkligheten som jag har skrivit om är värre, säger hon ödmjukt.
Egentligen kände hon sig inte kapabel att beskriva den komplexa situationen på Mayotte. Efter en första version av boken tyckte hon att något skorrade och återvände. Nathacha Appanah har en bakgrund som journalist och talade med ungdomar, brandmän och sjuksköterskor på ön.
– Det var distansen till personerna som inte stämde. Jag var tvungen att få dem att prata sitt eget språk, med sin kropp och sin historia, säger hon.
Att ge röst åt de svaga, ohörda är något hon alltid återkommer till. Kanske beror det på hennes mormor, funderar hon. Hon var inte skrivkunnig men berättade historier på ett rättframt och avskalat sätt: ungefär som Nathacha Appanah själv.
– Mormor berättade sådant man säger när arbetsdagen är slut och chefen inte är där, när man sitter tillsammans invid ett stearinljus. Hon gav röst åt dem som inte kan tala högt, och jag märker att jag alltid gör samma sak.
Fakta

Nathacha Appanah

Född: 1973 på Mauritius.

Bor: I Bordeaux. Flyttade till Frankrike 1988.

Familj: "Jag är gift och har en nioårig dotter."

Bakgrund: Har skrivit sex böcker varav två finns på svenska: "Våldets vändkrets" och "Den siste brodern".

Om barndomen på Mauritius: "Mina föräldrar är utbildade, mamma var lärare och pappa jobbade på jordbruksministeriet."

Läser: "Jag är en stor läsare och läser allt som kommer i min väg. När jag skriver läser jag väldigt specifika saker, mycket essäer om identitet, religion och historia. Och jag läser klassiker, som Camus, Jamaica Kincaid, Philip Roth, Virginia Woolf, jag läser sådant jag redan har läst, för att vara som i en liten bubbla. Jag läser mycket romaner och flera samtida också, jag avslutade just Anne Burns 'Milk man' och Delphine de Vigan."

Fakta

Nathacha Appanah om...

... skrivandet:

– Jag är en författare som inte har så lätt för att skriva. Jag ställer mig mycket frågor: "behövs den här historien och berättar jag den på rätt sätt?". För det finns så många historier och böcker. Men i dag har fiktionen fått en reducerad plats, trots att den är så viktig.

– Min syn på världen har formats av fiktionen. Det jag vet om vissa länder vet jag via fiktionen. Fiktionen är en plats där man inte behöver veta vad man tycker. Det är en tusenbladstårta av vad folk kan tänka, och den föder empati. Jag känner mig lycklig som får skriva fiktion.

... ordet "migrant":

– Det ordet har inget prefix – man kan vara immigrant eller emigrant, då åker man från ett ställe till ett annat. Men migrant, det är som att man bara åker runt i cirklar. Förut sade man papperslös och illegal invandrare, nu är migrant det som är politiskt korrekt att säga. Men jag försöker att vara mer precis.

Gå till toppen