Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

En kartläggning av vetenskapens mörka sidor

Malmö konsthalls temautställning om kärnkraft och teknik är raffinerad men onödigt hemlighetsfull, skriver Carolina Söderholm.

Leslie Thornton. Stillbild ur ”From Liquid to snake”, 2018.Bild: Helene Toresdotter

Speed 2

Malmö konsthall. T o m 26/5

James Richards och Leslie Thornton, med verk av Horst Ademeit, Tolia Astakhishvili, Adelhyd van Bender, Bruce Conner, Emily Feather, Terence McCormack, Vi Khi Nao, Jens Thornton och Thomas Zummer

Det är förstås passande att skumrasket sänker sig över Malmö konsthall när vetenskapens och teknologins mörka sidor dras fram i ljuset. Oavsett om ”Speed 2” slungar oss in i framtiden eller tillbaka till atombombens och kalla krigets dagar befinner vi oss långt från upplysningens ogrumlade förnuftstro. I utställningens pulserande videoverk, febrila anteckningar och besvärjande bilder blir människans kluvna förhållande till teknikens potential och konsekvenser synligt. Det räcker inte att säga att optimism möter katastrof, och med skräckblandad fascination studera hur svampmolnet tornar upp sig mot den blå himlen i atombombsingenjören Jens Thorntons målning.
Nej, ”Speed 2” är en mer raffinerad tillställning än så. Den vrider och vänder på vetenskapens rationalitet till dess begrepp och ritualer skruvas runt sin egen axel ner i såväl psykets som det förflutnas skymningsland. Istället för att ställa kropp mot mekanik, logik mot galenskap, konstruktion mot destruktion, visar den hur allt tvinnas samman. Som ambition är det intressant, men jag är inte säker på att det är tillräckligt.
Presentationen, vars första upplaga ägde rum hos Künstlerhaus Stuttgart i fjol på konsthallschefs Fatima Hellbergs initiativ, bottnar i ett samarbete mellan brittiske James Richards (f 1983) och amerikanska Leslie Thornton (f 1951). Båda har varit gästande konstnärer på schweiziska CERN, världens största partikelfysiklaboratorium. Därtill arbetar de på liknande vis med fragment och montage när de mixar filmklipp, foto och funnet bildmaterial till en ofta hypnotisk och kalejdoskopisk helhet.
Adelhyd van Bender, ”Folders”, 1999–2014.Bild: Frank Kleinbach
De egna videoinstallationer som de visar i stort format tillsammans med ett par gemensamma verk utgör huvudnumren. Men lika viktig är den ”utställning i utställningen” som Richards satt samman med teckningar, foto, objekt och videoverk av en handfull konstnärer. Med sin nyktra lysrörsbelysning och täta koncentration av material påminner den om ett laboratorium eller arkiv, i skarp kontrast till den mörklagda hallens ödslighet. Det kanske är tänkt som ett effektfullt grepp, i en illustration av den tystnad och isolering som i kapprustningens och järnridåns spår gick hand i hand med hektisk verksamhet och paranoia. Men i så fall är det inte särskilt lyckat.
Utställningen har i sin andra upplaga utvecklats vidare för Malmö konsthall, men i mina ögon förmår den inte fullt ut ta den vidsträckta lokalen i anspråk. Det är synd, för det teknologiska temat kunde med fördel ha byggts ut även rumsligt. Med sin pendling mellan hopp och apokalyps är det högaktuellt i en tid av växande politiska spänningar, digitalisering, robotisering och klimatkris.
En inblick i bredden av konstnärskap som ägnat sig åt just kärnteknik gav fjolårets dynamiska satsning ”Perpetual uncertainty” på Malmö konstmuseum. Däremot har ”Speed 2” förgrenats in i poesins värld. Genom ett samarbete med Malmö stadsbibliotek har fem poeter bjudits in. I det poesihäfte som delas ut, med medverkande som Malmöbaserade Ida Börjel och Tammam Hunaydi, förhåller de sig starkt och mångbottnat, ibland smärtsamt skönt till varsin konstnär i utställningen.
James Richards, ”Phrasing”, 2018.Bild: Frank Kleinbach
Så är också många av verken väl värda en närmare blick. Likt en gigantisk ljuslåda dominerar James Richards videoprojektion ”Phrasing” hallen. I ett flöde exponeras främst röntgenbilder av allt från mänsklig anatomi till urverkets mekanik och formar ett rytmiskt collage av tecken och mönster. Suggestivt ställs vetenskapens vilja att ordna, förbättra och blotta för ögat dolda strukturer, mot hur dess arbete även kan skapa kaos, mörkas och tystas.
Just det senare tar Leslie Thornton fasta på i sitt verk ”Cut from liquid to snake”, där hon berättar historien om hur både hennes farfar och far (utställningens söndagsmålare Jens Thornton) var involverade i skapandet av Hiroshimabomben. Så total var sekretessen att det dröjde länge innan de förstod att de båda två var delaktiga i processen. Med ljudklipp och uppbrutna, förvrängda filmsekvenser rör sig Thornton mellan det djupt personliga, banala och historiskt traumatiska, mellan myllrande myrkoloni och språkligt sammanbrott. Den frustrerande formen tycks spegla det omöjliga i att göra det obegripliga begripligt.
Horst Ademeit, ”Observation photos”, 1990–2003.Bild: Frank Kleinbach
I den inre utställningen intensifieras dessa försök att förstå och kartlägga det fördolda. I tusentals, fullklottrade polaroidfotografier dokumenterade Horst Ademeit den kalla strålning och radioaktivitet han tyckte sig förnimma. Liksom i Adelhyd van Benders oräkneliga pärmar fyllda av detaljerade ritningar och diagram använde han forskningens egna metoder och instrument för att systematisera det osynliga. Här sluts avståndet mellan vetenskaplig nit och tvångsmässig besatthet, kärnfysikens partiklar och hjärnans synapser, blindgångar och dunkla passager.
På ett sätt är det otroligt elegant gjort. Men på en annan nivå upplever jag en brist i hur utställningen istället för att öppna ingångar, hemlighetsfullt sluter sig om stoffet. Det är fullt möjligt att det är helt enligt planen. Men precis som i Ademeits och van Benders minutiösa men mystiska arbete, förblir det samlade materialet kryptiskt.
Gå till toppen