Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Patrik Svensson: ”Anthropocene – the human epoch” är en förtrollande dokumentärfilm

I symbolmättade bilder skildras människans meningslösa utplånande av allt liv som omger oss. Patrik Svensson ser filmen ”Anthropocene – the human epoch”.

Elefantbetar brinner i Nairobi National Park i Kenya. Scenen finns i den kanadensiska dokumentärfilmen ”Anthropocene – the human epoch”, i regi av Edward Burtynsky, Jennifer Baichwal och Nicholas de Pencier.Bild: Anthropocene Films
Den kanadensiska dokumentärfilmen ”Anthropocene – the human epoch” börjar på ett lerigt fält i Kenya. Några män tömmer under tystnad förråd med elfenben, beslagtaget från tjuvjägare. De bär de väldiga betarna genom en sörja av gyttja och staplar dem i skulpturliknande formationer. När kameran zoomar ut ser man att hela fältet är fullt av liknande formationer. Det är hundratals betar. Nej, tusentals. Nej, tiotusentals. Det är betarna från många tusen en gång levande elefanter och det är en så oerhört drabbande bild av det meningslösa utplånande av liv som människan ägnat och ännu ägnar sig åt. Och jag tänker att det är smart att börja berättelsen där.
”Anthropocene – the human epoch” är en film som försöker skildra och begripliggöra den epok som kallas antropocen, människans tidsålder. En epok som enligt allt fler forskare ersatt den tidigare geologiska epoken holocen eftersom människan nu ensam utövar en större påverkan på jorden än alla naturliga processer tillsammans.
Bilderna av elefantbetarna på det leriga fältet blir i det sammanhanget en oerhört effektfull visualisering av det som är filmens ämne. För vad är antropocen egentligen? Vad innebär det att vi nu lever i människans tidsålder? Det innebär klimatförändringar och förgiftning. Stadsbebyggelse och åkermark som tränger undan andra slags miljöer. Skogsskövling och rovdrift av naturresurser. Men det innebär också detta väldigt konkreta och begripliga: en mängd andra arters död och utplåning.
När forskare talar om att vi närmar oss det sjätte massutdöendet är det fortfarande inte en helt bokstavlig tolkning av situationen. Vid de fem tidigare så kallade massutdöendena dog mellan 60 och 95 procent av alla jordens arter ut. Den sista av de fem är den som inträffade för ungefär 65 miljoner år sedan då alla dinosaurier försvann men också ungefär 75 procent av alla jordens arter.
Där är vi naturligtvis inte idag, i procenttal räknat. Men det finns två goda skäl till att det trots allt är relevant att prata om det sjätte massutdöendet. Det första är hastigheten. De fem stora skedde under perioder som sträckte sig över hundratusentals eller miljontals år. Den massutrotning av arter vi ser idag har skett över årtionden. Det andra skälet är att där de tidigare massutdöendena hade så kallat naturliga orsaker – kontinentalförflyttningar, vulkanutbrott, meteornedslag, nedkylning och istider – så sker dagens utrotning på grund av en på mer än sannolika skäl misstänkt gärningsman: människan. Det talas bland forskare om att jordens artbestånd, om utvecklingen fortsätter, kan vara halverat om bara hundra år.
Går det att ta in vidden av något sådant? Går det att föreställa sig vad som faktiskt är på väg att hända inte bara med jorden, denna steniga klump i rymden, utan med själva livet?
”Anthropocene – the human epoch” är ett försök att visualisera det, att göra föreställningen möjlig.
Stora delar av filmen består av poetiska och väldigt symbolmättade bilder. Det är en film med lite egentlig information, få ord uttalas. Bilderna får skapa sin egen berättelse, och det är en berättelse som ofta är oerhört metaforisk. Väldiga maskiner som gräver, hugger, bryter och fraktar. Här framstår de som rovdjur som girigt sliter bitar av kött ur en levande organism. Svepande drönarbilder över dagbrott och skövlad skog. Jorden blir till kropp, en sargad, skadad kropp.
Bildspråket är förtrollande. En gruva i Ryssland. Ett marmorbrott i Italien. Monumentala bilder av dessa enorma sår i jordskorpan som naturligtvis aldrig kommer att läka. Och samtidigt det paradoxala i att den marmor som bryts loss och lämnar brutala ärr efter sig förvandlas till de allra vackraste konstverk och byggnader. Så visualiseras människans fantastiska förmåga att på samma gång skapa och förstöra.
Marmorbrott i Carrara, Italien.Bild: Anthropocene Films
Budskapet är till synes opolitiskt. Det talas inget om den uppenbara orsaken till skövlingen, det vill säga den industrialiserade, kapitalistiska strävan att ständigt driva mänskligheten mot mer konsumtion. Det talas ingenting om lösningar. Det är en film som vill visa mer än förklara.
Mot slutet av filmen sjunker kameran ner under havsytan och skildrar ett korallrev, med all sin otroliga färgprakt, med långsamt svävande sköldpaddor och clownfiskar som gömmer sig i glänsande anemoner. Det sprakar av liv. Men medan kameran rör sig över revet försvinner gradvis färgerna. De levande korallerna ersatts av döda. Allt blir grått, livlöst, öde. Och jag kommer att tänka på Rachel Carson som redan 1962, i ”Tyst vår”, skrev: ”Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Kunde hon ens föreställa sig det här? Kan ens vi?
Fakta

”Anthropocene – the human epoch”

Visas på Kino i Lund kl 19.15 ikväll, som en del av The Swedish Human Rights Film Festival. För hela programmet, se här.

Gå till toppen