Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Självbiografiskt om rasismen inom en familj

Teaterrepublikens första föreställning sedan återuppståndelsen är en svartvit skildring av broderskap och rasism.

Anders Blentare och Märta Lundin som Jens Peter och Rebecka.Bild: Jens Peter Karlsson

Broderskap

Teaterrepubliken, Malmö. T o m 6/4.

​Manus och regi: Jens Peter Karlsson. Musik: Kai Engel. I rollerna: Anders Blentare och Märta Lundin.

Ryktet om Teaterrepublikens död är av allt att döma starkt överdrivet. 30 november förra året lades den fria teatergruppen ner, men återuppstod redan nästkommande måndag genom grundaren Jens Peter Karlssons försorg.
Turerna har annars varit många och turbulensen stor de senaste åren. 2015 lämnade Jens Peter Karlsson gruppen och arbetet drevs vidare av dramatikerkollegan August Lindmark. När denne drabbades av utmattningssyndrom sköts planerade produktioner på framtiden och som en följd av detta förlorade gruppen sitt verksamhetsstöd.
I uppsättningen ”Helt utan geni” gestaltade de kvarvarande skådespelarna situationen, en självreflekterande metanivå fullt i linje med tidigare produktioner som ”Teaterrepubliken öppnar apotek”, ”Teaterrepubliken får barn” och ”Teaterrepubliken skär ner”.
När gruppen nu är tillbaka med sin första scenframställning i den nygamla konstellationen är anslaget än mer personligt, på gränsen till privat. Pjäsen ”Broderskap” ingick förra våren i Folkteatern Gävleborgs föreställning ”Drömmar och demokrati” och får nu sin nypremiär i Malmö.
Två skådespelare och en berättelse om en spricka i en familj. Den inte bara klyver familjen utan smular sönder allt som någonsin varit gemensamt. I rollen som Jens Peter Karlsson ses Anders Blentare medan Märta Lundin turas om att gestalta hans äldre bror Kristian och yngre halvsyster Rebecka.
Ämnet är högaktuellt och oerhört intressant. Var kommer trollen ifrån? Hur går det till när en till synes nöjd familjefar och respekterad chefstjänsteman går från ljum liberal till öppet främlingsfientlig rasist?
Och här står ju verkligen Kristian framför oss och skulle kunna förklara. Samtidigt bleknar han och blir just ett groteskt och formlöst troll, som definieras enbart genom sitt hat. Av pjäsen blir en upprörd bevisföring där raderna på Facebook och de anonyma inläggen på sajter som Avpixlat och Fria tider lyfts fram som exempel på hans förfall.
Bakom anklagelserna står Jens Peter, full av förakt och besvikelse inte bara över Kristian utan över hela sin bristfälliga familj. Ärendet är pockande men blir genom sitt täta och oförsonliga perspektiv ointagligt för betraktaren. Som enbart rasist betraktad blir Kristian aldrig särskilt intressant och jag börjar misstro skildringen. Är han inte också människa? Är Jens Peter själv verkligen så alltigenom rättfärdig?
En klangbotten av något på allvar berörande anas mellan salvorna. En familjehistoria av svek och frånvaro som jag väldigt gärna skulle vilja se gestaltad på en scen. Men formulerad av någon annan än de inblandade, någon som har förmågan att se också gråskalan i det svartvita.
Gå till toppen