Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Utsläppen måste ner snabbare.

Klimatpolitiska rådet i torsdags.Bild: Pontus Lundahl/TT
Snacka går ju. Men hur väl fungerar egentligen svensk klimatpolitik? Riksdagen har beslutat att nettoutsläppen av växthusgaser i landet ska vara noll år 2045. För att nå det målet krävs betydligt större insatser än de nuvarande, slår Klimatpolitiska rådet fast i sin nya årsrapport.
Det är inte något underkännande av den förda klimatpolitiken, men väl en ordentlig uppmaning att lägga i en högre växel. Omställningen har gått alldeles för långsamt på senare år, konstaterar rådet, och pekar på hur utsläppsminskningen har bromsat in.
I ett längre perspektiv har Sverige ett hyggligt facit. Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser minskat med 26 procent. Men en stor del av minskningen skedde under åren 2003–2014. Därefter har utsläppen reducerats i mer blygsam årstakt på omkring 1 procent. Det räcker inte tillnärmelsevis, enligt årsrapporten. För att nå de uppsatta målen måste minskningstakten öka till någonstans mellan 5 och 8 procent per år.
"Det är bråttom. Vi måste göra något under denna mandatperiod", säger rådets Katarina Eckerberg till SVT.
I årsrapporten ges rekommendationer om vad som skulle kunna göras och tyngdpunkten ligger på transportsektorn. Av förklarliga skäl: inrikes transporter står i runda tal för en tredjedel av växthusgasutsläppen i landet och enligt preliminär statistik från Trafikverket ökade dess andel i fjol. För att nå det uppsatta målet att minska transportsektorns utsläpp med 70 procent till 2030 krävs betydligt mer handfasta styrmedel än hittills, enligt rådets analys. Regeringen uppmanas att sätta ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel och skynda på övergången till elbilar samt förbereda en skattemodell som utgår från körsträcka istället för utsläpp. Av rättviseskäl bör det då också bli dyrare att köra bil i städerna än på landet, enligt resonemanget.
Det finns en logik i det. När det saknas alternativa färdsätt blir höga skatter inte politiska styrmedel, utan endast fördyrande i vardagen.
Men det är inte bara i transportsektorn som de klimatpolitiska greppen behöver bli större. Klimatpolitiska rådet pekar också på att utsläppsutvecklingen i det så kallade handelssystemet inte går enligt planen. Där ingår el- och fjärrvärmeverk, liksom storskaliga industrier.
Men i sammanhanget ger årsrapporten diffusa rekommendationer. Regeringen kan därför med fördel också läsa boken A Bright Future: How Some Countries Have Solved Climate Change and the Rest Can Follow. Författarna Joshua S Goldstein och Staffan A Qvist framhåller Sverige som ett gott exempel på klimatområdet, en följd av att elproduktionen utökades rejält på bara ett decennium för att det byggdes kärnkraftverk.
När det brådskar att minska de klimatförändrande utsläppen får inte heller Sverige slentrianmässigt döma ut kärnkraft. Det är långtifrån någon idealisk kraftkälla, men kanske en av de minst dåliga när risker nu kan behöva vägas mot varandra.
Överhuvudtaget krävs mer pragmatism och handlingskraft för att Sverige ska kunna nå uppsatta mål. Stora ord måste bli till stora grepp i klimatpolitiken.
Gå till toppen