Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Christine Antaya: Ärliga porträtt bland redigerade reklambilder

Fotokonsten visar upp människans kropp som den är.

Diana Agunbiade-Kolawole, ur serien ”Honest portrait”.Bild: Diana Agunbiade-Kolawole

Diana Agunbiade-Kolawole, ”Honest portrait”, Galleri Format, T o m 21/4.

De äldsta porträtt som finns bevarade sägs vara de tvåtusen år gamla mumieporträtten från Fayum i Egypten. I en essä liknande den brittiske författaren John Berger dem vid passfoton som skulle medtagas till dödsriket. De var alltså inte ämnade för efterlevande utan de naturalistiska och färgglada – enligt dagens måttstock unga – ansiktena lades över mumierna och skulle följa dem i graven. Berger menade att det var tur att de upptäcktes i vår tid och inte, säg, på 1700-talet. Då hade de enkla bilderna kanske betraktats som kuriosa, men nu, när ”framtiden har börjat krympa och det förflutna får större vikt” och ansikten pockar i alla medier, är det annorlunda.
Porträtten, som nu är spridda på museer världen över, har den där effekten som gamla fotografier kan ha: man tittar och inser till sin häpnad att det man ser på är en riktig människa – med ojämn frisyr eller en egenartad min – och det är omöjligt att inte tänka på mänsklighetens grundläggande släktskap.
Idag, när porträtt skapas hela tiden i realtid, har dess natur dock blivit alltmer likställd med spegelbilden eller reklambilden. Ett porträtt är en bild för att kolla stundens utseende, eller skapa uppmärksamhet kring det egna. Hur kan konsten göra motstånd mot, för att tala med Berger, ”ansiktena som orerar i tid och otid och skapar avundsjuka, nya begär, ambitioner”. Vilka nya sätt kan konsten erbjuda för att gestalta människan?
Diana Agunbiade-Kolawole, ur serien ”Honest portrait”.Bild: Diana Agunbiade-Kolawole
Ett svar kan hittas på Galleri Format på Möllevången i Malmö där fotografen och performancekonstnären Diana Agunbiade-Kolawole ställer ut sina ”Honest portrait”. Konstnären har täckt sin kropp med fotoemulsion och sedan tryckt sig mot fotopapper: fotografier utan negativ. De mer eller mindre tydliga spåren av händer, bröst och ben ser ibland ut som röntgenplåtar, i andra verk slår den fysiska akten igenom och det finns ett släktskap med actionmåleri.
Bilderna fixeras inte utan fortsätter att exponeras, de som gjordes under en performance på vernissagekvällen är färskare i sina färgskiftningar och har tydligare konturer, äldre versioner mer bleka. Det är en förlängning av det fotografiska ögonblicket som också understryker mediets förgänglighet.
När handavtryck förekommer påminns jag om fotografen Gunnar Smoliansky som under två år på 90-talet brukade avsluta arbetsdagen genom att doppa höger hand i framkallningsvätska och trycka den mot ett fotopapper. När jag har sett Smolianskys händer i utställningssammanhang har jag tänkt på serien som ett avsteg, en inåtblickande paus från det bildskapande som handlar om att placera kameran i världen.
Diana Agunbiade-Kolawole, ur serien ”Honest portrait”.Bild: Diana Agunbiade-Kolawole
Agunbiade-Kolawoles projekt å andra sidan framstår mer som en del av det pågående fotografiska projektet. Beslutet att kringgå kameralinsen och bara fånga spår av gester är inte så mycket en flykt från kameran, som en fortsättning på den tradition av frågor om sanning och synliggörande som har hängt med från fotografins begynnelse. Det handlar lika mycket om meningsskapande och att komma åt det allmänmänskliga i det banala som i hennes övriga dokumentära arbeten.
I Fayum-porträtten kan vi leta efter en universalitet som ekar från bibliska tider, medan ett ärligt porträtt i bemärkelsen ren sanning aldrig kan fångas. Men det betyder inte att försöken är förgäves. Berger skriver om porträttens tystnad, hur de inte vädjar om något, samma självständighet finns i Agunbiade-Kolawoles avtryck.
Fakta

Helgtips

1. Idag 23/3, kommer Malmökonstnären David Krantz att visa bilder och tala om sitt offentliga verk ”Stubben” som i höstas invigdes på Körsbärets förskola i Lund. Kl 14 på Digitaliseum.

2. Möt våren (?) med en vernissage på Österlen. Malmömålaren Julia Selins ”Root rot caused by live liquid” är konstnärens första separatutställning på Galleri Thomas Wallner i Simris. 23/3-28/4.

3. Den lilla utställningen ”Kvinnliga fotografer i Malmö 1860–1920” som visas på Stadsarkivet på Bergsgatan är värd ett besök, inte minst för att begrunda dess tes att fotograf var ett nytt yrke som inte uppfattades som vare sig manligt eller kvinnligt, vilket gjorde det möjligt för kvinnor att etablera sig.

Gå till toppen