Ett av de övergrepp utsatta grupper riskerar att drabbas av är att få sina historier berättade av andra. Av medierna förstås, som i sin jakt på överskådligt nyhetsstoff gärna förenklar stora och komplicerade förlopp. Och i gestaltningar där människor lyfts fram och ”ges ett ansikte” som de själva inte nödvändigtvis känner igen.

Att ta sig rätten att definiera en annans liv är till syvende och sist en fråga om makt. Det är de trygga människorna som ger oss historierna om rädslan, krisen och ovissheten. Den som är andfådd och skräckslagen har inte någon röst. För att kunna berätta behövs andrum, en plattform och ett språk.

Länge har berättaren varit en västerländsk man, som gett oss sin bild av världen. Eller för den delen, en vuxen som talar om för oss hur det är att vara barn. Men i flera av Unga Teaterns senare produktioner har ett seriöst försök gjorts att komma nära barnets och flyktingens egen upplevelse av sin situation.

Som i den prisbelönta uppsättningen ”En annan värld” från 2017, där teckningar gjorda av nyanlända barn animerades och bildade bakgrund till en berättelse om flykt och ett nytt liv i väst. Genom bilderna förmedlades historierna om kriget och rädslan för det nya på ett sätt som kunde förstås av alla.

Också i höstens uppsättning ”Labyrint” bar bilderna berättelsen om flickan, som via en bräcklig telefonlinje samtalade med en mormor som låg för döden i ett land långt borta. Upplevelsen av två hemländer och två språk genomsyrar också vårens nypremiär av pjäsen ”Panik panik kom inte hit” som just nu ges för barn i lågstadiet i Studion.

Som grund för berättelsen ligger skådespelaren Sandra Stojiljkovics egna erfarenheter från uppväxten i Malmö, gestaltade tillsammans med den nu etablerade dramatikern Emma Broström då de båda var elever vid Teaterhögskolan i Malmö.

Som barn hade Sandra svårt att skriva och spelade i stället in sina dagboksanteckningar på en kassettbandspelare. På scenen tronar nu denna antika ”inspelningsapparat” som den unga publiken ser lätt frågande ut inför. I ett växelspel mellan inspelningar, telefonsamtal och monolog kommer vi nära flickan Sanja Panic som inte bara har två hemländer utan också två hem, sedan föräldrarna skilt sig.

Hemma är föräldrarna fullt upptagna med sin fejd och storebrodern Dragan är intagen på en anstalt och svarar inte när hon ringer. Bara farmor finns där för henne, men i Serbien, och hos Sanja föds tanken på att ta sig dit. Skickligt balanserar Sandra Stojiljkovic mellan övergivenhetens svarta hål och komiken i nioåringens drastiska problemlösning.

Men pjäsen är kort och knappt har dramatiken lyfts och stegrats förrän en quick fix till lösning serveras och illusionen upplöses igen. Och det är synd, för det här är ämnen som berör på djupet, som den följande frågestunden antyder. Många känner igen sig, i såväl det dubbla och det ensamma som i att inte ha tillgång till ett språk.