Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Som helhet är Kaninpjäsen alltför svag”

Björn Gunnarsson ser pjäsen ”Kaniner” på Intiman.

”Kaniner” är en nyskriven svart brittisk komedi om tvåsamhetens utmaningar.Bild: Emmalisa Pauly

Kaniner

Intiman, Malmö. T o m 11/5

Av: Joe Hampson. Översättning: Kerstin Gustafsson. Regi: Mattias Linderoth. Scenografi och kostym: Annika Carlsson. Ljus: Sven-Erik Andersson. Mask: Siv Nyholm. I rollerna: Linn Mildehav. Magdi Saleh. Johannes Wanselow, Vincent och Åke

Ljusdesign: Sven-Erik Andersson

Mask: Siv Nyholm

Dramaturg: Felicia Ohly

”Koka kanin” är väl numera ett närmast idiomatiskt uttryck för våldsbenägen svartsjuka, alltsedan Glenn Closes rollfigur Alex Forrest i filmen Farlig förbindelse. Brittiske Joe Hampson låter inte koka kaninen i sin debut, den lätt absurda relationsfarsen Kaniner. Men keldjursgnagaren i pjästiteln råkar ändå väldigt illa ut på grund av svartsjuka.
Hampson bygger komiken på en klassisk farsfigur: hanrejen, den ovetande bedragne äkta mannen. Denne, kallad Frank (Magdi Saleh), anlitar en kriminell busetyp vid namn Kevin (Johannes Wanselow), för att mot frikostig betalning ta död på en kanin. Det gulliga husdjuret har Frank fått av sin hustru Susan (Linn Mildehav), i avsikt att att lära honom omsorg och känsloinlevelse. Kaninen är emellertid fientligt sinnad och biter Frank i benen.
Magdi Saleh gör Frank till en gnälligt hämmad hipster, maniskt intresserad av yoghurtkulturer och huvudbonader. Johannes Wanselow gör Kevin till ett maskulinistiskt äckel som hela tiden petar sitt könsorgan tillrätta, medan Linn Mildehav gör Susan till en näpsig jurist som uppenbarligen dominerar Frank och kastrerar hans manlighet.
Efter en minst sagt dramatisk upplösning byter Hampson scenario. Här gör Johannes Wanselow ett beundransvärt rollbyte inför öppen ridå, och framträder i ny skepnad som parodisk, dalmålstalande, serietidningsläsande familjeterapeut. Frank och Susan går nu i terapi, men deras problemrelation är densamma: Frank är för lite man. Det är fortfarande, som det brukade heta på den gamla sexistiska tiden, Susan som bär byxorna i äktenskapet. Även detta scenario slutar i en burlesk svartsjukeuppgörelse.
Hur bevarar man gnistan i ett parförhållande? Frågan undersöks i ”Kaniner”.Bild: Emmalisa Pauly
Därpå lägger Hampson till en tiominuters epilog vars poäng inte är helt lätt att uppfatta. Wanselow gör ytterligare en rollfigur, medan Frank och Susan får nya framträdelseformer. Privatteatrar blir förmodligen gröna av avundsjuka över att Malmö Stadsteater fått uppföranderättigheterna till Kaniner. Stycket är tillräckligt modernt för att ge en behövlig vitaliseringsinjektion till underhållningsteatern.
Jag skrattar gott åt några oneliners, som när familjeterapeuten - hårt ansatt av Susans frustrerade kättja - utropar att han är gay och gift med en man. Men som helhet är Kaninpjäsen alltför svag. Hampson använder urgamla - och daterade - grundkoncept för farskomposition, och hans egen kompositionsförmåga och textekonomi hade nog mått bra av en fortbildningskurs i dramatiskt författande. I långa avsnitt liknar dialogen en humorpodd i det lägre segmentet av genren.
Gå till toppen