Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Hon också. Josefin Nilsson.

Känslan efter SVT-dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är – biter sig fast i kroppen. Hjärtat.
Både det vackra: Ainbuskkvartettens sound, systrarnas kärlek och vyerna från deras Gotland.
Och det vidriga: misshandeln, den fysiska som skadade Josefin Nilssons kropp, och den psykiska som malde ner hennes självkänsla.
Hon drabbades, hon också. Allt det här skedde mer än två decennier innan #metoo drog som en löpeld över världen och påminde om hur många kvinnor som utsätts för misshandel och trakasserier. Före den revolution som öppnade ögonen för hur kvinnor på scen har det bakom scenen. Och hur många män som har stora sköra egon och helt enkelt inte klarar av att leva med kvinnor som medmänniskor.
Män som misshandlar och trakasserar. Trycker ner.
Slår.
Spottar.
Våldtar.
Hotar.
Häver ur sig alla varianter på fitta, hora och subba de kan komma på.
Josefin Nilsson var vacker och talangfull. Hennes röst och hennes lyskraft, hennes vilda skratt går rakt igenom rutan, fortfarande. Men slutet av hennes liv präglades av smärta, ångest och starka mediciner.
För att hon farit så illa.
För att den man hon hade ett förhållande med misshandlade henne.
I dokumentären berättar hennes syster Marie Nilsson-Lind. Josefin Nilsson själv talar från sin sista scen och det hon skrev om sitt liv finns kvar. Anmälningar och hot likaså.
Det här behöver delas med många. Det är en viktig påminnelse om att offren inte alls är odugliga, även om det är vad de får höra. Det är inte den drabbades fel.
Våld i nära relationer blir så extra smärtsamt för att den som utövar det borde stå för trygghet och kärlek. Till absolut största delen handlar det om att män slår och sparkar och hunsar och hotar den kvinna de lever med.
Ofta slutar det inte ens om hon orkar ta sig ur relationen. Mannen ser till att helvetet fortsätter. Det är kanske den där vanmakten som är värst.
Josefin Nilsson anmälde misshandel, olaga hot och överträdelse av besöksförbud. Till slut blev det en villkorlig dom.
Mannens liv fortsätter.
Hennes gjorde allt mer ont och tog sedan slut.
Med Anna-Carin Stenholm Pihls vackra och smärtsamma dokumentär blir nu Josefin Nilssons berättelse känd – medan avskyn mot mannen flödar på nätet. I helgen hedrade hundratals människor Ainbusksångerskan med en ljusmanifestation i Stockholm.
Och när hon sjunger ”… min enda önskan nu och här älska mig för den jag är” så sjunger hon också för och om de många andra som drabbas.
Det är fint, förstås.
Det ger utsatta kvinnor styrka och mod att själva berätta.
Men det som egentligen behövs är att samhället tar i med hårdhandskarna mot förövarna. Domar, fotboja, besöksförbud, larm, poliser som dyker upp.
Felgreppen under #metoo då rättssäkerheten delvis kom på skam och oskyldiga män hängdes ut får inte leda till räddhågsen tystnad nu.
Gå till toppen