Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I Melker Garays roman är endast ensamheten självklar

Berättelsen inifrån anstalten är dock för mycket av en tankekonstruktion, skriver Eva Ström.

Melker Garay.Bild: Venaröd förlag

Melker Garay

Bekännelsen. Venaröd förlag.

Hur talar en psykotisk människa? Det är förstås olika, beroende på bakgrundshistoria och livssituation, men jag tror dock att hon sällan låter som jagberättaren Horace Rulfo i Melker Garays roman ”Bekännelsen”. Rulfo talar med ett närmast perfekt logiskt språk, prydligt och precist in till minsta skiljetecken.
Om honom får vi inte veta stort mer än att han är intagen på en anstalt. På 133 ark beskriver han sin situation inför en doktor som aldrig vill möta honom som medmänniska, men som möjligen begår övergrepp mot honom och som får drag av en oåtkomlig och grym Gud.
Rulfo har någon gång begått en hemsk handling, men minns inte vad eller varför. Han medicineras, får tabletter, läggs i bälte, utan att fläktarna av dessa upprörda utbrott når läsaren. Det finns alltså en diskrepans mellan bokens underförstådda handling och bekännelsens utsaga. Det blir något av en bekännelse som inte bekänner någonting i vanlig mening, utan framförallt beskriver en fasansfull och instängd belägenhet. En sjö, en eka, en dvärg, en gris, en trädgård, en korsfästelse kan dyka upp under berättelsens gång som fantasier och hallucinationer i Rulfos huvud. Rulfo är, som han själv säger, en enkel människa som vilset strövar omkring i den av anstalten inrättade stora sömnen.
Rulfo är således en företrädesvis abstrakt figur med bedrägliga sinnen och det står från början klart att Melker Garay inte har skrivit någon realistisk skildring från ett mentalsjukhus utan en metaforisk filosofisk berättelse om människans existentiella ensamhet, där ingenting utom just själva ensamheten är självklar. Garays symboliska beskrivning av människans ofrånkomliga instängdhet poängterar dessa grymma villkor, där det aldrig går att få klarhet om verklighetens beskaffenhet.
Man kan beundra Melker Garays konsekvens i arbetet i denna svåra genre och inte minst det drivna språkets kyliga behärskning. Ändå har jag svårt att engagera mig i denna roman, som har för starka drag av tankekonstruktion. Anstaltspatienten Horace Rulfo blir aldrig en människa för mig, trots att han vill vara just detta, alla och envar.
Gå till toppen