Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Devin Townsend gör sin grej fullt ut, extra allt

En del finner honom älskvärd, andra jobbar för att tolerera honom.

Bild: Live Nation

Devin Townsend

METAL. Empath.

Rent principiellt är det härligt med artister som gör sin grej fullt ut. Devin Townsend skulle ju inte låta som sig själv om han inte tryckte in blastbeats, körer, growl, syntar, ett Steve Vai-solo, ett halvdussin taktbyten, Anneke van Giersbergens schlagerröst, lite funk, måsljud och en banjo från framtiden i första låten på en skiva. Gästsång av Nickelbacks Chad Kroeger? Ett föredömligt bevis på antisnobbism. Ett musikalnummer som mest renodlade genrelåt? Tuta och kör!
Hela "Empath" går att tolka som en uppmuntrande reaktion mot konformism. I intervjuer berättar Devin att han var på väg att göra en kommersiell popskiva, men blev övertygad om att renodla sin särart i stället. Han kallar stilen "Disney-death metal", nämner "Fantasia" och "Insidan ut" som referenser och släpper alla hämningar i 74 minuter.
Många älskar Devin för att han bejakar sina impulser. Själv föredrar jag att tänka på hans musik, snarare än lyssna, och försöker vara tacksam över att han gör mig till en mer tolerant människa.
Gå till toppen