Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Leyla McCalla gör upp med kapitalismen

Det New Orleans-producerade albumet ”The capitalist blues” svänger i alla tonarter.

En cellolös Leyla McCalla med desto mera banjo i famnen.Bild: Leyla McCalla

Leyla McCalla

NEW ORLEANS. The capitalist blues.

”I am swimming in an ocean of sharks” sjunger Leyla McCalla sin titellåt. Hajarna är förstås kapitalisterna, med politikerna som lagom passiva påhejare.
Genom att leverera låten som traditionell New Orleans-jazz markerar McCalla också elegant att mekanismerna och problemen är tidlösa.
Hon plockar sedan upp calypsoartisten Neville Marcanos gamla ”Money is king”, om att en fattig behandlas sämre än en hund, och uppdaterar den också: Om man bara har pengar kan man både slippa åtal och bli president. Undrar om hon tänker på nån särskild.
Sången ”Heavy as lead” handlar om blyet som av ekonomiska skäl hamnar i dricksvattnet. I antikrigslåten ”Aleppo” släpps en elgitarr lös som Hendrix -69 i ”The star spangled banner” — en stark sak som samtidigt faller ur plattans ram och atmosfär. Men albumet rymmer också renodlad goodtime-musik.
Leyla McCalla sjunger med bluesböjlig, ren och oskuldsfull röst, men under ytan bubblar en återhållen ilska. Och budskapet är att saker måste ändras. I en tid när de ekonomiska klyftorna växer kan man inte direkt påstå att hon är fel ute.
Den klassiska cellisten som blev sångerska, banjoist och amerikansk rotmusik-kompositör hämtar näring i hemstaden New Orleans. Västindiskt och zydeco, med mera, seglar förbi, en drös musiker hanterar allsköns instrument och spelet är mycket neworleanskt: nonchalant exakt, bluesruffigt elegant och maximalt dansant.
Gå till toppen